Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2:a Häft. - Den svenska expeditionen till nordöstra Grönland 1899. Af A. G. Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tidigt på morgonen den 21 juli satte isen från buktens
mynning med stor hastighet inåt, och vi blefvo med ens innestängda.
Ehuru den »klara», i hvilken vi lågo, reducerats mycket, hade vi
dock ännu öppet vatten närmast kring oss. Och som den närmaste
isen var kustis, var jag öfvertygad att instängningen ej skulle bli
långvarig. Det var snötjocka denna dag, och snön föll så tätt, att
den måste skottas från däck. Eget var att se landet snöbetäckt,
där vi för två dagar sedan vandrat, besvärade af mygg och värme,
medan fjärilar och humlor flögo omkring bland de färgrika
blommorna.
Redan följande dag hade isen, i hvilken vi lågo instängda,
börjat öppna sig, så att vi på förmiddagen kunde försöka att bana
oss väg ut. Då Frans Josefs fjord måste undersökas, men icke
nu var tillgänglig, beslöt jag nämligen att följa kuststräckan
söderut till Scoresbys sund och efter afslutade undersökningar där
återvända norrut till Frans Josefs fjord.
Vi styrde följaktligen på förmiddagen mot Bontekoeön. På
vägen dit fick jag se tre björnar, en hona med två fjolårsungar,
och lät fartyget lägga till vid iskanten. Nu utspelades en
intressant björnjakt. Björninnan fick nämligen se två af jägarne,
doktor HAMMAR och doktor ÅKERBLOM, hvilka lagt sig på isen för
att föreställa sälar. Liksom vid ett föregående liknande tillfälle
gaf äfven denna björninna något tecken till ungarne att vara stilla,
medan hon smög sig på det tillämnade bytet.
Den ena ungen lydde, men ej den andra, och då modren såg
detta, vände hon om till honom och gaf honom antagligen något
slags bannor, hvarpå han förhöll sig någorlunda stilla äfven han.
Därpå kröp hon, nedhukad likt en spindel, på isen mot de båda
jägarne, och för att vara fullt säker, att de förmodade sälarne ej
skulle se henne, dök hon ned i en vak och sam under isen emot
dem. Med kikare kunde jag se, huru hon allt emellanåt stack
upp hufvudet ur någon vak, allt närmare jägarne. När hon
slutligen tyckte sig nära nog, klef hon upp på isen och rusade i
fyrsprång mot doktor HAMMAR, hvilken hon förmodligen ansåg såsom
bästa bytet, emedan han var störst. Hans skott klickade, ty en
gammal patron hade blifvit kvar, men nu sköt doktor ÅKERBLOM
och träffade, hvarpå björninnan snart var expedierad, något som
strax därpå äfven blef fallet med ungarne. På e. m. förtöjde vi
vid iskanten utanför Bontekoeön, dit jägmästaren NILSON, doktor
HAMMAR och ingeniör DUSÉN begåfvo sig öfver isen. Medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
