Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2:a Häft. - Den svenska expeditionen till nordöstra Grönland 1899. Af A. G. Nathorst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utsträckning mot väster ej var på långt när så ansenlig, som på
PAYERS karta uppgifves, och den fjordarm mot söder, som han
kallat Kjerulfs fjord, existerar i verkligheten ej.
Men fastän PAYERS uppgifter äro öfverdrifna, är fjorden dock
i sin verkliga gestalt storslagen nog. Vi hade i väster glacieren
med Petermann Spitze – i förbigående sagdt ej på långt när så
hög som PAYER uppgifvit – i norr de höga bergen med flere
hängande glacierer, i öster de branta bergväggarna och så
fjordgrenen söderut, omsluten af imposanta berg. Denna fjordgren var
ett stycke in alldeles full af strandade isberg, som voro så
hoppackade, att man endast närmast stranden kunde taga sig fram i
båt, och på dess västra sida reste sig tvärbrant ett 1800 meter
högt berg, Riddarborgen, med en egendomlig fyrkantig topp.
Det hela belystes af solen, isbergen knakade och sprakade, allt
emellanåt syntes något kantra och försatte det lugna vattnet i
stark svallning.
Då vi kommo i land, fingo vi erfara hvad Grönlands fjordar kunna
bjuda på i växtväg. Där växte gräset (Calamagrostis purpurascens)
alnshögt, där voro dvärgbjörken och det arktiska videt mindre
nedliggande och mera buskliknande än förut, där växte en af våra
syrearter (Rumex acetosella), och där sågo vi med förtjusning våra
vanliga blåklockor (Campanula rotundifolia) i full blomstring, med
klockorna ännu större än hos oss; en annan kär växt var
ögontröst (Euphrasia). Och på somliga ställen nere vid stranden funnos
nu mogna odon (Myrtillus uliginosa). Vi förankrade vid östra
sidan af den södra fjordgrenens mynning. Vi måste ligga så nära
land, att vattnet ej var djupt nog för de stora isbergen, och som
bottnen sluttade starkt utåt, blef afståndet från land så obetydligt,
att vi måste vara beredda att ögonblickligen lyfta ankar, i
händelse någon pålandsvind skulle bryta ut. De medelstora isbergen
drefvo fram och åter och kommo ibland obehagligt nära, de mindre
däremot kunde vi hålla undan med båtshakarne. Lyckligtvis är
det vanligen lugnt i fjordarnes inre, och lyckligtvis »kalfvade» icke
den stora bottenglacieren medan vi voro här, ty då hade vi nog
nödgats ge oss ut igen.
Vi stannade här för att uppmäta en baslinje för fjordens
kartläggning, hvilken jag uppdragit åt ingeniör DUSÉN, och vid några
gamla eskimåhyddor gjorde vi goda fynd af etnografiska föremål.
Särskildt erhöllo vi en fullständig serie af renhorn, som visa det
sätt, hvarpå eskimåerna medelst drillborret förstodo att af hornen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
