Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e Häft. - Bidrag till kännedomen om Brasiliens urbefolkning. Af G. W. Freyreiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådant. Då de hafva nedlagt en fiende, vanligen en puri, föra de
nämligen en arm af den döda kroppen med sig hem till de sina
såsom bevis på sin seger. Därefter ställa de till en fest, hvarvid
de hufvudsakligen förpläga sig med en älsklingsdryck, som
tillverkas genom jäsning af majs och som serveras i ett stort lerkrus,
hvars nedre ände står fast i jorden. I detta krus lägges den
dödade fiendens arm, som den ene efter den andre under kalaset tager
upp ur brännvinet och suger på i den ände, där den afhuggits.
Dylika råa bruk vittna om den låga ståndpunkt, på hvilken
dessa eljest goda människor befinna sig. Så råder ännu bland dem
en hos vildar af skilda nationer iakttagen sed, nämligen att såsom
hämnd för ett mord på någon af deras stam kräfva mördarens
utlämnande af dennes familj, och då han naturligtvis sällan
utlevereras af de sina, så döda de, så snart de kunna, i hans ställe
en af hans släktingar, en hustru i stället för mannen, en syster i
stället för brodern eller ett barn i stället för fadern, således alltid
den oskyldige för den skyldige. Är detta gjordt, så är det slut
med tvisten och den gamla förtroligheten härskar åter. Fruktan
känner icke vilden, åtminstone ej fruktan för kriget, och bland
indianerna har det blifvit ett ordspråk, att mannen är skapad till att
falla i strid, kvinnan till att gifva afkomlingar.
Boningsplatserna ligga på stort afstånd, ofta flere timmars väg
från hvarandra, och äro aldrig fullt fasta boningar, ehuru indianerna
här och där odla majs. Äfven där så är fallet, lämna indianerna
ofta sina hyddor och draga under flere månader omkring på jakt
i skogarna, den enda vistelseort, som de älska. Detta är mycket
besvärligt för kvinnorna, ty de måste icke blott släpa på allt
husgeråd, hängmattor, krukor o. s. v., som lastas i en korg och bäres
på ryggen medelst ett band omkring pannan, utan äfven medföra
barnen och husdjuren.
Jakten är dessa vildars hufvudnäring; mindre betydande,
åtminstone i denna trakt, är fisket. På sina jakttåg, isynnerhet om
dessa äro mindre gifvande, nära de sig med flera slags
skogsfrukter, bland hvilka några dessutom samlas såsom förråd. Hit hör
isynnerhet frukten af Lecythis ollaria W. (Myrtaceæ), vid hvars
samlande de betjäna sig af lianerna för att uppstiga i trädet. – Ett
underligt bruk, som nödvändigt för till ett sällskapligt lefnadssätt,
råder bland puris, nämligen att jägaren anser det villebråd
ohälsosamt, som han själf nedlagt, och öfverlåter det åt de andra.
De enda vapnen hos coroados liksom hos nästan alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
