Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e Häft. - Bidrag till kännedomen om Brasiliens urbefolkning. Af G. W. Freyreiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en slafvinna; på jakten belastas hon ända till vanmakt med
villebrådet och fruktförråden, medan den kraftigare mannen blott bär
sin båge och några pilar; i hyddan måste hon tillaga maten, hämta
ved och vatten, och mannen är mycket nådig om han gör sig
mödan att då och då lägga till rätta den eld, som brinner bredvid hans
hängmatta.
Hafva vildarne en fast bostad, så vända de efter sina jakter
tillbaka dit, i annat fall slå de sig ned hvar som helst. Först bristen
på föda drifver dem ånyo att flytta.
Bland de indianer, som äro mer eller mindre bekanta med de
hvita, är det äfven samlandet af »ipecacuanha», som ofta för lång
tid drifver dem ut på ströftåg. Det finns nämligen portugiser, som
göra goda affärer genom handeln med den nämnda drogen, de
underjordiska delarna af Cephaelis ipecacuanha Willd. [1]. De hopsamla
för detta ändamål så många vildar som möjligt och genomströfva
skogarna. På dessa tåg medföra de hvita lifsmedel och isynnerhet
brännvin, som de på fördelaktiga villkor afyttra i byte mot det
förråd af den nyssnämnda växten, som indianerna insamlat. För ett
litet glas bränvin – en vara, som det dock egentligen är förbjudet
att sälja till infödingarna – lämnar indianen ofta 1/4 skålpund
ipecacuanha.
Så enformigt dessa vildars lif och så låg deras kulturgrad än
är, så utmärka de sig dock, ehuru det nästan förefaller otroligt, genom
mycket riktig tankegång och stort skarpsinne, såsom vi i det
följande skola höra.
Af religion finner man ej något spår, för så vidt denna visar
sig i yttre bruk. De ära ej någon god gud, men de frukta en
ond, som de tänka sig i åskan, utan att dock vidare bekymra sig
om honom. Att en viss, om också oriktig föreställning om själens
fortlefvande finns hos dem liksom hos andra folk under deras
barndom, inser man däraf att de låta den döde få sina vapen med sig
i grafven för att, såsom de säga, »nyttjas där uppe.»
En begrafning hos coroados har vissa egendomligheter. De
sönderbryta nämligen benen på den döda kroppen och sticka den
sedan in i det stora lerkrus, hvari de plägat tillaga sin rusdryck
af majs. Var det familjefadern, som dog, så nedgräfva de honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
