Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e Häft. - Bidrag till kännedomen om Brasiliens urbefolkning. Af G. W. Freyreiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig för de slag de erhållit eller af kärlek till friheten. Glödande
af hämndbegär, då de måst lämna hustru och barn i sticket, stod
alltså detta fåtal åter i sina skogar och dödade nu med sina pilar
flere portugiser, bland annat dem, som öfvertalat dem att komma
till Villa Rica. MARLIÈRE måste, sin plikt likmätigt, sammankalla
portugiser och coroados emot dessa puris, fastän han insåg, att de
utöfvade en rättvis hämnd. Men då visade portugiserna så föga
mod, att coroados till slut fingo ensamma draga ut för att hämnas
de fega hvita, och dock gjorde dessas feghet och den falskhet,
de visat mot puris, äfven coroados mera missnöjda än någonsin.
Hade man strax i början förstått att göra skillnad mellan de
brasilianska infödingarna och negerslafvarna, så hade det unga
brasilianska väldet gjort en ofantlig vinst, men nu förlorade man allt, då
man sökte vinna allt. Ännu i dag skulle man kunna draga mera nytta
af dessa vildar, än som faktiskt sker, och särskildt till soldater
skulle de passa förträffligt, dock blott med det villkoret, att de finge
bilda egna kårer och använda sina egna vapen (båge och pilar).
Man kan ej tänka sig bättre lätta trupper; som en hjort ilar
indianen genom den tätaste skog och utför dagsmarscher af 15 till 20
timmar.
Kort före min ankomst till Minas Geraes hade i denna
kapitania tilldragit sig en händelse, som i grymhet öfverträffar alla mig
bekanta gräsligheter, men för hvars sanningsenlighet min
reskamrat v. ESCHWEGE går i borgen. Ett antal portugisiska soldater hade
under befäl af en kapten utsändts för att uppsöka de vildar
(»botocudos»), som kort förut hade begått några excesser vid Rio Doce, och
antingen fördrifva eller nedgöra dem. Genom sitt försiktiga
framträngande funno de verkligen inom kort dessa antropofagers
tillhåll och omringade dem under natten. Då vildarne insågo, att
de voro förlorade, valde de ett egendomligt medel till sin räddning:
de kastade sig nämligen ned på marken och låtsade sig vara döda,
i det de lågo orörligt stilla och så mycket som möjligt höllo andan.
Naturligtvis kunde de dock ej därmed bedraga sina fiender; dessas
befälhafvare gick nu omkring till den ene efter den andre af de
skenbart döda botocuderna, döpte hvar och en och – dödade strax den
nydöpte genom ett knifstyng i hjärtat. Då morgonen kommit,
anträdde de afskyvärde segrarne sitt återtåg och påträffade kort
därefter en kvinna af samma botocudstam, hvilken med två barn satt
vid en kokande gryta. Hon föll offer för dessa hjältars grymhet,
träffad af en kula; då man närmade sig henne, visade hon med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
