Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4:e Häft. - Hvilka delar af jorden äro outforskade vid det nittonde århundradets slut? Af H. Singer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämligen 1200 km. Den »tomma fjärdedelen» tyckes verkligen’vara i sällsynt grad tom, en högst farlig sandöken, utan några oaser eller brunnar, och om hvilken till och med på hörsägner grundade berättelser helt och hållet saknas. Då det således här knappast finnes något, som kan locka en resande, så kommer troligen södra Arabiens topografi att blifva en af de geografiska
frågor, som länge få vänta på någon belysning. Äfven
beträffande trakterna mellan Mekka och Riad samt om halföns allra nordligaste delar veta vi ännu blott föga.
Frånsedt de norra polartrakterna finnes knappast något område, dit ansträngningarna att lyfta slöjan från obekanta delar af vår jord under det 19:de århundradet vändt sig med större förkärlek än mot Afrika (fig. 4). »De svartas världsdel» har haft att glädja sig åt såväl
pionierernas som de europeiska staternas lifligaste intresse. Kännedomen om densamma var vid århundradets början mindre än om någon annan kontinent, Australien undantaget, och nådde blott på några få punkter nämnvärdt afstånd från kusten. Om Marokko hade man på grund af några äldre ambassader en ungefärlig föreställning, HORNEMANN hade utfört sin resa öfver Ammonsoasen genom det nordliga kustlandet till Mursuk, i öster var Nillinjen bekant
ända till det nuvarande Khartum, liksom BROWNES väg från
Egypten till Darfur, dessutom Blå Nilen och delar af Abessinien, tack vare BRUCES resa, om också hans berättelser vid denna tid icke ansågos tillförlitliga. I väster hade MUNGO PARK uppnått öfre Niger, som han följt en sträcka. Om det ekvatoriala Afrika var så godt
som intet kändt, ty man mindes då ej de blygsamma
geografiska resultaten af portugisiske handelsmäns resor i det inre, lika litet som de portugisiska kolonisationsförsöken vid nedre Sambesi eller PEREIRAS och LACERDAS resor till Muata Cazembe. Värdet af dessas iakttagelser lärde man sig först 50 år senare att uppskatta. Hvad Sydafrika slutligen angår, visste man intet om området bortom Kalahari, och beträffande den södra hälften af Afrika vågade icke ens de djärfvaste konjekturalgeografer uttala någon mening eller på kartan inlägga några sväfvande antydningar. Sedan Afrikanska sällskapet i London 1788 stiftats, hade man däremot varit synnerligen verksam för att söka konstruera en kartbild öfver Sahara och Sudan, och då nyare uppgifter saknades,
tog man sin tillflykt till de gamla arabiska, geografernas skrifter. En underlig vrångbild uppstod på detta sätt, men ännu i årtionden höll man fast vid densamma och öfvergaf den endast bit för bit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
