Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4:e Häft. - Den svenska expeditionen till Beeren Eiland sommaren 1899. Af Joh. Gunnar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu längre, i det han visat, att ej alla fanerogamer duka under
på den förrädiska flytmarken. Några uthärda äfven här, men
detta endast därigenom att deras rötter utväxa till en oerhörd
längd, som gör det möjligt för dem att hålla sig uppe vid
slammassans rörelse.
Alla dessa iakttagelser visa samstämmigt, att detritusflytningen
på Beeren Eiland är en företeelse af stor betydelse och
omfattning. Hvarje sommar förflyttas genom densamma ansenliga
detritusmassor utför sluttningarna ned till de i dalbottnarna
framrinnande vattendragen, som därefter öfvertaga transportarbetet. Utan
fara för öfverdrift torde man alltså kunna antaga, att
detritusflytningen på Beeren Eiland under nuvarande klimatiska förhållanden för
landskulpturen spelar rolen af ett mycket viktigt, om ej rent af
dominerande transportförlopp. Det är också ett karaktersdrag för
detta transportmedel, att det ej såsom vinden och det rinnande
vattnet sorterar de transporterade massorna, utan tvärtom liksom
isen, med hvilken det ofvan blifvit jämfördt, framsläpar block och
grus nästån lika väl som det fina stoftartade materialet
Biologi. På grund af sitt läge midt emellan Skandinavien och
Spetsbergen, alltså å ena sidan den tempererade zonens mäktiga
utsprång mot Norden, å den andra det klimatiskt mest gynnade
af de högarktiska landområdena, borde Beeren Eiland, synes det,
kunna uppvisa en rätt yppig och formrik blandning af sydliga och
nordliga element. Verkligheten motsvarar dock icke denna bild:
endast fågellifvet i kustbranterna gör genom sin individrikedom ett
öfverväldigande intryck, men för öfrigt företer öns djur- och
växt-lif en ytterlig torftighet, som gifvit sin stämning åt alla beskrifningar
öfver öns natur, från KEILHAUS målande ord, att »Jordkadaveret
naesten overalt ligger afdae-kket indtil fuldkommen Nögenhed», fram
till de sista reseskildringarna. Detta faunans och florans armod
blir begripligt, då man betänker, att ön, ehuru belägen helt nära
utgreningar af den värma hafsström, som ger Skandinavien och
Västspetsbergen deras klimatiska undantagsställning, dock omges
af kallt arktiskt vatten, som framskjuter från nordost öfver den
grunda Beeren Eiland-banken, att detta arktiska vatten är
drifisförande äfmu långt in på försommaren och att ön sommartiden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
