Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varande tyckte, att det hela var ett högst betänkligt tilltag, och
trodde nog, att jag blifvit smått galen, ördek följde oss de två första
dagsmarscherna för att vakta våra djur, så att vi åtminstone två
nätter skulle fa sofva i frid.
Vi hade 5 mulåsnor och 4 hästar. Vid andra dagens läger,
efter 7 mils ridt, rakades mitt hufvud till svålen, och mustascherna
försvunno i en handvändning. Jag såg gräslig ut, men bra nog
äkta, i synnerhet som laman dagligen insmorde mitt ansikte med
fett, sot och brun fårg. Stämningen var munter. På näset mellan
en salt och en söt sjö stod tältet, ördek vaktade djuren, som
betade ett stycke därifrån.
Vid midnatt kom ördek rusande och väckte oss med utropet:
»röfvare, röfvare!» Vi skyndade ut med båda gevären och
revolvern men hunno knappt i det svaga månskenet se, huru några
beridna män jagade bort öfver närmaste kullar, medtagande två af
hästarne. Att förfölja dem i natten och lämna lägret, som kanske
var omringadt af ett helt band, var ej att tänka på. Vi sutto kring
elden och pratade ända till dagningen, då vi genast bröto upp för
att tåga vidare mot SO.
Den arme ördek fick nu gå de 7 milen tillbaka till
hufvud-lägret och var halfdöd af skrämsel. Af de våra ansågos vi
förlorade.
Den tredje dagen gjordes en lång färd. På kvällen voro några
tibetanska ryttare ute och bespejade oss från långt håll. Det blef
nu en regel, att natten indelades i tre väkter, så att vi hade tre
timmar hvar. En ypperlig hjälp hade vi i karavanens två största och
argaste hundar, Jollbars och Malenki, som voro med. Tältet
upp-slogs alltid så, att djuren tjudrades vid läsidan, hvarifrån nattliga
påhälsningar kunde väntas, och hundarne bundos vid hvar sin ände
af lägret.
Aldrig skall jag glömma dessa ändlöst långa nattväkter, då jag
gick och vankade mellan Jollbars och Malenki och lyssnade till
hvarje misstänkt ljud. Att hålla sig vaken var ingen konst —
hvaije ögonblick kunde man vänta ett öfverfall. Hur ofta skällde
icke hundarne ursinnigt, jag hörde ett ljud i en bestämd riktning,
smög mig ditåt med revolvern, men hundarne tystnade, och allt
blef lugnt.
Tredje natten hördes hästtramp, och hundarne voro oroliga; vi
undersökte terrängen i grannskapet, men intet misstänkt förspordes.
Regnet stod som spön i backen, man var genomvåt, då ens väkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
