Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jer rörande djurvärlden, finnas ock andra icke mindre påfallande
olikheter. Det kan ju ej betviflas, att de södra polartrakterna för
oss få sitt största intresse genom tillfällena till jämförelser med de
norra, men den största betydelsen knyter sig dock till existensen
här nere af en själfständig och dock alldeles okänd världsdel; mer
behöfver icke sägas för att klargöra den moderna
sydpolarforsknin-gens betydelse.
Första blicken på kartan visar, huru de sydliga världsdelarna
löpa ut i tre spetsar, mellan hvilka de tre stora oceanerna utbreda
sig. Söder om hvardera af dessa uddar känner man antarktiskt
land, och det var till två af dessa områden som England och
Tyskland, när det gällde att i internationellt samarbete slå det stora
slaget för att vetenskapligt eröfra den nya världsdelen, beslöto att
utsända sina expeditioner. Till det tredje området, det närmast oss
belägna, det i vetenskapligt hänseende kanske intressantaste, det
hvarest en af de största kuststräckorna bär Konung Oscars namn, dit
skulle, trots alla uttalanden från kongresser och vetenskapens
representanter i skilda länder, ingen expedition komma till stånd. När
det nu skulle tagas itu med den största och viktigaste uppgift, som
polarforskningen kunde möta, då skulle Sverige blott stå och se på,
huru andra skördade frukterna af hvad vi i andra former börjat.
Det var under sådana förhållanden jag år 1900 framlade planen till
den expedition, jag nu går att skildra.
Det var nyårsdagen 1902 vi i Port Stanley togo afsked af den
civiliserade världen. Flaggprydd låg Antarctic där, och på kvällen
ångade vi sakta ut i begynnande storm, som sedan räckte flera
dagar. Söder om Kap Horn hade vi åter några dagar klart och
vackert väder, men den 9 januari fingo vi dimma: en tung, kall,
disig luft med snöflockar, som erinrade om, att vi nu hade kommit
i isens närhet. Och nästa dag vid 1-tiden på e. m. hörde man från
utkiken ropet »land». Framför oss låg vårt första mål, utposterna
af de antarktiska länderna.
Ännu var det blott en låg, glänsande strimma, lik ett lysande
moln, som syntes vid horisonten, men snart kommo vi allt närmare
och kunde urskilja alla detaljer. Det var Kung Georg-ön, en af
Sydshetlandsgruppen. Så hade jag aldrig föreställt mig dessa de
mest tillgängliga af alla sydpolarländerna. Här åtminstone hade
jag hoppats att finna en bred strandremsa med grönskande
vegetation. Men i stället såg jag framför mig en enda skimrande blåhvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
