Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till blott två eller tre flyktiga besök inom detta intressanta
område, hvilka besök mindre användes för insamling än för
eftersökandet af nya fossil förekomster.
Väderleken under den nu följande sommaren var kall med
dimmor och svaga vindar men inga stormar, som lossade på isen.
Vår varmaste månad, januari, hade en medeltemperatur af —0.85°,
d. v. s. densamma som månadens medeltal är t. ex. i Halmstad,
där den är vinterns kallaste månad. Hela vår sommar var också
den kallaste, som någon människa dittills upplefvat; endast den med
oss samtidiga engelska sydpolarexj>editionen, som ju befann sig
betydligt närmare polen, tyckes ha haft ännu kallare.
Spridda »klaror» såg man visserligen i isen, och långt i norr
en vattenhimmel, men där fanns tydligen ingen väg för ett fartyg
att komma fram. Märkvärdigt nog voro vi aldrig egentligen
ängsliga för Antarctic och tänkte alltid, att den till sist skulle komma.
Det var ju också lyckligt, att vi ej anade hvilket drama, som under
dessa veckor utspelades nästan inom synhåll för oss.
I början af februari hade »klaran» längs landet vuxit, så att
vi i båt kunde bege oss till Seymour-ön för att idka jakt på
pingviner. Dessa fåglar utgöra de egendomligaste representanterna för
den antarktiska djurvärlden. Af de åtminstone fem arter, som
förekomma i dessa trakter, är det blott en, adelie-pingvinen
(Pygos-celis Adeliæ) som häckar i Erebus- och Terrorviken samt på den
östra kusten öfver hufvud, och det är också denna man finner på
Seymour-ön. Vid denna tid voro ungarna stora och höllo just på
att aflägga dundräkten. Det är ytterst intressant att följa dessa
egendomliga djur i deras lefnadsvanor, och man kan knappt undgå
i ensamheten här nere att betrakta dem som ett slags kamrater,
ungefar som vore de husdjur. Det var i sanning ingalunda
angenämt att behöfva slakta dem, men för oss fanns ju intet val. Vi
dödade omkring 400 stycken, och det var ej många af dessa, som
återstodo när undsättningsfartyget kom.
Vi anställde också vid denna tid jakt på alla de sälar vi sågo.
Vi behöfde deras späck till bränsle för vintern, eftersom vårt
kolförråd var starkt medtaget, och deras kött tillvaratogs såsom föda
för hundarna. Men det dröjde ej länge förr än vi kommo underfund
med, att vissa delar däraf smakade äfven oss själfva betydligt bättre
än det sega och hårda pingvinköttet.
Det bästa kött i vår smak, dessa trakter ha att erbjuda, lämna
kormoranterna samt den roffågelliknande Megalestris, men det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
