Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter denna exkursion utefter Sveriges västra kust återvända
vi till Skåne och fortsätta vid landskapets sydkust.
16. Skifarpsåns utlopp. Kurck1 berättar, att vid Skifarpsåns
utlopp i Östersjön i mil väster om Ystad stenåldersredskap fordom
synas hafva varit talrika och blifvit tillverkade. Då han 1872 under
en vandring utmed kusten uppmärksammade fyndorten, insamlade
han där flintknutor och skrapor, som enligt honom tillhöra den äldre
stenåldern, samt 3 delar af yxor från den yngre stenåldern, däribland
2 slipade och 1 väl tillhuggen. Om fyndlokalen tillhör endast den
yngre stenåldern eller ligger inom såväl den äldre som den yngre
delen af denna period, kan emellertid med ledning af dessa uppgifter
ej fullt säkert afgöras, och om dess naturbeskaffenhet är ej mer kändt,
än att den ligger vid en åmynning invid kusten.
På Skånes östra kust möta oss först ett par sedan gammalt
berömda »flintbackar» eller »kustfynd», hvilka naturligen ej äro annat
än stenåldersboplatser och därtill troligen fortfarande rika sådana. Dessa
äro Hafäng i Raflunda och Lindormabacken i Vidtsköfle socken.
17. Hafäng. Denna sydligaste fyndplats har beskrifvits af
A. Kurck1 * 3 och H. Hildebrand,3 hvilka där gjort insamlingar och
studier. Flintaffall, knutor, skrapor, delar af och sannolikt äfven
färdiga slipade stenyxor, bitar af lerkärl samt lämningar af eldstäder m. m.,
som här anmärktes, äro enligt de lämnade beskrifningarna sådana,
som känneteckna en boplats från den yngre stenåldern. Om höjden
öfver hafvet o. s. v. vet man dock intet. Onekligen förtjänar lokalen
en systematisk undersökning, hvilken emellertid kan möta stora
svårigheter, emedan boplatsen är belägen på ett flygsandsfalt.
18. Lindormabacken eller, som den i senare tid af ortens
befolkning rätt och slätt kallats, Flintbacken beskrifves af
Hildebrand* vara ett invid kusten beläget »öppet fält, som upptill är något
ojämnt men sedan blir slätare och sänker sig med en skarp afsats
mot vattnet». Bakom detta sandfält ligger en ås — om detta är
en strandvall och beträffande dess höjdförhållanden öfver hafvet är
ingenting omtaladt —, genom hvilkens gradvis skeende förstöring vid
västliga stormar den nedanför liggande sluttningen anses hafva
emot-tagit sina öfver större delen af dess yta utströdda flintor. Från
1 Anf. arb , sid. 25.
* Anf. arb., sid. 18.
3 H. Hildebrand, Antikvariska undersökningar i Skåne. Antikv. tidskr. f. Sverige
1870, sid. 8—11.
1 Anf. arb., sid. 19 - 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
