- Project Runeberg -  Ymer / Årgång 24 (1904) /
222

(1882)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

eventuell beskyllning att hafva till denna grupp af fomlämningar
räknat flera fynd, än i verkligheten dit böra hänföras.

Enligt en gammal åsikt stämplades som boplats endast
fyndorter, där man utom redskap och vapen af olika slag äfven funnit
lämningar af människors måltider, t. ex. ben, eller åtminstone skärf
vor af de lerkärl, som användts vid matlagningen. Helst borde
också kunna påvisas spår af eldstäder. — De platser, där affall,
knackstenar, kärnor, knutor, spånor och redskap af några eller flera
slag, af flinta och annan stenart förekommo, men krukskärfvor och
benlämningar saknades, kallades rätt och slätt för »flintverkstäder*,
eller ock gaf man dem, för att slippa gå rakt på sak, det endast
lokaliserande namnet »kustfynd». Det är särskildt fyndplatserna för
de äldre redskapen af blott tillslagna flintstycken jämte det dem
åtföljande affallet, som flngo namnet »verkstäder», hvilket naturligen
förklaras af den omständigheten, att dessa primitiva redskap ej
an-sågos färdiga utan tänktes blott hafva fått sin första förberedande
tillformning. För min del finner jag det emellertid högst
osannolikt, att åtminstone den äldre stenålderns enkla människor ej skulle
hafva bott på platsen för utöfvandet af sin dagliga id. Forskar man
för öfrigt noggrannare, skall man i de flesta fall finna bevis för
riktigheten af mitt antagande äfven på de vid ett flyktigt betraktande
mest triviala »flintverkstäder».

Där man bott, har man haft eldstäder. Härden är redan från
människosläktets barndom hemmets viktigaste kännemärke. De
småningom skörbrända stenar, som en gång under stenåldern bildade
densamma, kunna emellertid på olika sätt, t. ex. genom vattnets —
vågornas vid kusten — inverkan söndersmulas, och kolet från alla
eldar, som brunnit där, kan likaledes af vatten sköljas bort. Men
en sak blir alltid kvar, nämligen den skörbrända flintan. Denna är
ett förträffligt medel för konstaterandet af en boplats. Sådana
flintstycken äro också lätta att igenkänna, äfven om de äro svallade.

Att benlämningarna och likaledes benredskapen, särskildt på de
äldre boplatserna, ofta saknas, beror därpå, att de fordra särskildt
gynnsamma förhållanden för att kunna bevaras. Klart är, att de
skola konserveras väl i kjökkenmöddingarna mellan kalkbäddar af
snäck- och musselskal, likasom i torfmossar eller andra fuktiga
jordlager. Men på hårda moränbackar eller i lager, som omväxlande
äro utsatta för torka och fuktighet, äro ben föga beständiga. —
Jag finner det helt naturligt, att de äro försvunna från sådana
lokaler som t. ex. de öppna boplatserna på Kullaberg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:49:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ymer/1904/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free