Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eskimåernas forna och nutida utbredning samt deras vandringsvägar. Af Herman G. Simmons. (Härtill tafl. 6.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESKIMÅERNAS UTBREDNING OCH VANDRINGS VÄGAR. 187
distrikt. I danska Grönland för öfrigt kunna enligt denne författare ännu
flera stammar urskiljas, hvilka inkommit norrifrån. Deras invandring
torde ligga ganska långt tillbaka i tiden. Däremot är det sannolikt,
att den befolkning, som nu finnes vid Smiths sund, förskrifver sig
från en helt annan och senare invandring. På Kanes, Hayes och
Polaris-expeditionens tid funnos talrika traditioner hos dessa
eskimåer om ett folk på västra sidan af sundet, med hvilket de stodo i
tillfällig förbindelse, och som då och då sändt kolonister öfver. Ännu
kvarlefva i Inglefield Gulf enligt Peary1 5 personer, som kommit
öfver från Ellesmere land med det antagligen sista partiet därifrån.
Jag har förut nämnt, att några af våra fynd på ostkusten, särskildt
vid Leffert-glaciären och möjligen en husruin på Cocked Hat Island,
syntes vara relativt nya och tillhöra en helt annan tid än de öfriga.
De sista invandrarna till Grönlandskusten torde ha hort just till den
lilla stam, som då bodde här. Men hvarifrån kom då denna? Att
den skulle härstamma från Ellesmere lands ursprungliga invånare
är föga troligt, då lämningarna efter dem alla synas ha en ålder,
som måste räknas åtminstone i århundraden. Snarare torde de
ha vandrat norrut från Baffinslandet, ty vi veta genom Boas, att
detta lands invånare företagit färder ännu i sen tid till de obebodda
trakterna norrut. Möjligen kan man t. o. m. följa den lilla flock,
som sist kom öfver till Grönland, ända från Lancaster sund.
M’Clin-tock träffade nämligen 1858 vid North Devons sydöstra hörn ett
litet sällskap eskimåer, som rest öfver på jakt. Det är icke orimligt,
att dessa, som sannolikt ägde traditioner om ett folk längre norrut,
velat uppsöka detta och ett par år senare - eskimåerna resa i
allmänhet icke fort - nådde kusten af Grönland öfver Smiths sund
och bildade den sista tillökning därvarande befolkning fått utifrån.
Att en förbindelse mellan Baffins-lands- och Smiths-sunds-eskimåerna
ägt rum, synes för öfrigt bestyrkas äfven däraf, att den enda kajak,
jag såg hos de senare eskimåerna, hade en tydlig likhet med en
Baf-fins-lands-kajak, som finnes i Riksmuseets etnografiska afdelning, men
vida skilde sig från grönländarnas eleganta farkost ej blott genom
sin klumpighet utan också genom det stora öppna manhålets form.
Visserligen representera Smiths-sunds-eskimåerna efter all rimlighet
den sista resten af Nordvästgrönlands en gång talrika befolkning,
som dragit söderut, men att de därjämte upptagit element från
Baffinslandet torde af det sagda framgå. Däremot torde de ej vara
närmare besläktade med de tidigare inkomna nordgrönländarna. Då
1 PEARY, R. E., Northward over the Great lee. London 1898.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
