Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äril, spis och ugn. Af Axel Nilsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL NILSSON.
mycket litet verksam
värmebehållare, då ju urgräfningens
kupig-het förstorar den direkt af elden
upphettade ytan, som dessutom
kan omsluta en större och mera
samlad mängd glöd. Då denna
erfarenhet väl var gjord, låg det
nära till hands att söka
ytterligare förstora denna glödgrufva, antingen genom att gräfva en
större fördjupning i marken eller genom att kring eldstadens rand
lägga en krets af stenar, lera eller jord. För att lättare kunna
kratsa bort askan låter man gärna ett stycke i stenringen vara
öppet, så att denna får ett hästskoformigt utseende (fig. 5).
Denna eldstad är fortfarande
en öppen äril, hvars eld kan belysa
det omgifvande rummet. Men om
en platt stenhäll lägges öfver
stenringen (fig. 6) eller om stenarna
staplas så högt, att de upptill
mötas och bilda ett slutet hvalf
(fig. 7), är detta ej längre möjligt.
Vi ha då framför oss en fullt
utbildad ugn, som kan tillfredsställa
behofvet att, äfven sedan elden slocknat, genom den upphettade
stenmassan bibehålla en jämn värtne. I byggnader, där detta är
det enda krafvet på eldstaden, finna vi ännu flerstädes dessa enkla
ugnar bevarade, t. ex. i bastur, rior och kölnor.
För annan matlagning än bakning lämpar sig ej den helt
öfver-byggda ugnen. Där man behöfde en eldstad, som kunde dels
användas för kokning o. d., dels tjänstgöra som värmebehållare, öfver-
byggde man endast ärilns
bakre del. Man får på
detta sätt en förening af
äril och ugn. I alla de
fall, då ugnen förekommer
i boningsrum, är den på
så sätt förbunden med en
framför liggande grufva
eller eldfall (fig. 8). Likaså
har alltid den i våra bond-
Fig. 7. Ugn i »brydestua» (bastu). Älgaröds
socken, Skåne. Teckn. af förf.
Fig. 5. Äril i fäbodstuga. Mörsils socken,
Jämtland. Teckn. af förf.
.»– -"^-
Fig. 6. Bastuugn. Bjuråkers socken,
Helsingland. Teckn. af förf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
