Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skelettfynd i jämtländska grafvar från den yngre järnåldern. Af Carl M. Fürst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL M. FÜRST.
starkt utskjutande nackknöl, sin mer eller mindre kraftiga utveckling
af arcus superciliares och glabella, af processus mastoidei och
muskelfästena samt sin öfvervägande leptoprosopi och ortognati.»
Det är ungefär samma karaktärer som Anders Retzius redan
1842 angaf såsom utmärkande för en svensk såväl nutids- som
forn-tidsskalletyp. Då J. Barth i sitt arbete »Norrönaskaller» gifver
namnet V Iki n ge ty p åt en skalleform, som han utförligt preciserar
i de olika norrnæ, så framhåller han att det är just denna typ, som
A. Retzius betecknat såsom svensk, och som Arbo öfverallt
funnit bland den nu lefvande norska befolkningen. Barth stöder sig
mest på medeltidskranier men äfven på 5 järnålderskranier (4 från äldre,
i från yngre järnåldern). Hos Alexander Eckers Reihengräbertyp har
länge beaktats och konstaterats släktskapen med denna nordiska
skalletyp, som på grund af hittills utförda undersökningar i
»Anthro-pologia suecica» påvisas ännu i hög procent vara för handen hos nu
lefvande svenskar. Nordisk-germansk skalleform eller, såsom
den särskildt af C. F. Larssen i hans »norske kranietyper» kallas,
Norrön-germansk, bör alltså vara ett ganska befogadt namn för
denna typ.
Af »G. Retzius Crania suecica antiqua» framgår till fullo, huru
djup rot denna typ har i forntiden, om man ock skulle kunna påstå,
att det dolikocefala järnålderskraniet är mera begränsadt typiskt än
det dolikocefala stenålderskraniet. Deras samband är dock otvetydigt.
Man får också en känsla häraf, då C. F. Larssen framhäfver, huru
det hos den »norrön germanska» typen kan finnas olikheter i
afseende såväl på skalle- som ansiktsformen, och att man skulle kunna
uppställa » en lägre och en högre form », att pannan kan variera
från starkt tillbakalutande till mera tvärt uppstigande, bakhufvudet
från jämt afrundadt till pyramidformigt utstående o. s. v. Han säger
med stöd af det norska material, som utgjort föremål för hans
studier, att allaredan kranierna från äldre järnåldern visa sådana
karakteriserande olikheter. Genom vår kännedom af svenska kranier från
brons- och stenåldern hafva vi, enligt hvad ofvan sagts, samma
erfarenhet af variationer från längre tid tillbaka.
Kraniet M I är alltså ett kranium af den dolikocefala typen.
Dess starkt sluttande panna anger emellertid en nästan extrem
variation i detta hänseende. Det besitter för öfrigt alla de karaktärer,
som äro utmärkande för nordisk-germansk skalleform och ej minst
för dess egen tid, den yngre järnåldern, såväl i Sverige som i Norge.
De kvinnliga kranierna K R och K I tillhöra tydligen samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
