Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De olika slagen af folkmängdskartor. Af K. J. Henrik Wittrock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE OLIKA SLAGEN AF FOLKMÄNGDSKARTOR. 429
nämligen en direkt jämförelse med afseende på läge och
omfattning mellan de naturområden, man anser sig kunna urskilja, och
de folktäthetsområden, som befolkningskartan framvisar. Men om
några säkra slutsatser häraf skola kunna dragas, fordras, att vid
kartans uppgörande en objektiv metod användes, så att icke
täthetsområdena på ett eller annat sätt äro uttryck för kartritarens
uppfattning af naturförhållandenas växling. Särskildt från denna
synpunkt sedt är det af intresse att söka utreda, om det finns
några fullt objektiva metoder för åstadkommandet af
verklighetstrogna folkmängdskartor.
Vi skola i det följande lämna en öfverblick öfver de olika
slagen af sådana kartor, hvarvid till utgångspunkt tagas de metodiska
skiljaktigheterna. I fråga om uppställningen följa vi i hufvudsak
en tysk gradualafhandling af Karl Neukirch: »Studien über die
Darstellbarkeit der Volksdichte» (Braunschweig 1897). För tiden
efter dess tryckår äro vi hänvisade till hvad tidskriftslitteraturen
innehåller rörande detta amiîe.1
Det finns två principiellt skilda hufvudslag af
befolkningskartor: det ena ger en bild af befolkningens fördelning enligt hvad
man kallat den relativa framställningsmetoden, hvarvid
folkmängdens förhållande till de särskilda områdenas areal (»relativa
folkmängden» eller »folktätheten») åskådliggöres; kartor upprättade
enligt den absoluta metoden framställa däremot de bebyggda orternas
läge och inbyggartal utan angifvande af något matematiskt fixeradt
förhållande mellan detta och arealen.
Vid konstruerandet af kartor enligt den relativa metoden har
man att först dividera invånartalen för de områden, som läggas till
grund, med motsvarande arealsiffror, hvarigenom erhålles
ifrågavarande områdens s. k. folktäthet (antalet människor på ytenheten).
Denna utmärkes å kartan medelst olika färgnyanser, så valda att
de beteckna ett mindre antal lämpligt afgränsade grupper af
folktäthetssiffror.
Den absoluta metodens konsekvente förfäktare fördöma
emellertid på dylikt sätt uppgjorda kartor, emedan, såsom F. Ratzel i
andra bandet (sid. 190) af sin Anthropogeographie formulerar
1 Ett synnerligen beaktansvärd bidrag till metodologien är A. Hettners uppsats
»Über die Untersuchung und Darstellung der Bevölkerungsdichte», Geographische
Zeitschrift, VII (1901): 9-IQ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
