Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Friedrich Ratzel och hans antropogeografiska lärobyggnad, af Karl Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 K. AHLENIUS.
allmän biogeografi, tagande sig uttryck i hvad han kallar »en
hologäisk världsbild». Han vill bygga en bro mellan etnografien,
såsom behandlande naturfolken, och de sociala vetenskaperna,
hvilka inskränka sig till kulturfolken. Systemet afser skapandet
af en allmän befolkningsvetenskap, men detta föranleder i viss
mån, att de rent geografiska momenten ej alltid framträda
tillräckligt tydligt. Människans beroende af ländernas olika natur
fullföljes alltför sällan in i dess yttersta rötter och förgreningar. I
hvarje fall är dock Ratzels Anthropogeographie II af den allra
största betydelse för geografien och kanske ännu mer för etnografien.
Grundbegreppet i människans geografi är hvad Ratzel, med
en från den antika grekiska geografien hämtad term, kallar
öku-menen (q oc/ov/iévy), d. v. s. det område på jordytan, där människan
faktiskt bor. Det är ett bredt bälte, sträckande sig rundt omkring
jorden mellan båda polerna. Dess gränser, hvilka Ratzel ingående
analyserar, äro oftast mycket stabila, enär de till större delen äro
beroende af landmassans egen utbredning. Man kan urskilja en
inre och äldre gräns, vunnen genom folkens vandringar och
förskjutningar, samt en yttre och senare gräns - den nuvarande -,
uppkommen efter de europeiska nationernas stora upptäckter och
sjöfärder i 15:de, 16::de och i yrde årh., hvilka upptäckter omspunnit nästan
hela jordklotet. Från någon punkt inom denna ökumene, sannolikt
från någon af de tre stora fastlandsmassorna, ha människorna så
småningom utbredt sig. Ratzel påpekar, att de bebodda och
obebodda öarna ge en viss fingervisning om hvilka delar af jorden, som
tagits i besittning fore begynnelsen af de stora europeiska
sjöfärderna, och på hvilka vägar detta besittningstagande skett.
Åtskilliga skäl tala starkt för det antagandet, att t. ex. Polynesiens övärld
blifvit tämligen sent bebyggd. I Atlanterhafvet återigen voro alla
öar utom Kanarieöarna obebodda vid européernas ankomst. Här
fanns alltså den ursprungliga stora luckan i ökumenens bälte, och
Amerika, hvars befolkning uppenbarligen visar anknytning västerut,
måste ur denna synpunkt betraktas såsom yttersta östern.
Ratzel undersöker därefter närmare själfva ökumenens om
fattning och gestalt. Vid polerna uppträda obebodda gördlar. På
södra halfklotet bildar ökumenen mot söder framspringande flikar
eller spetsar, sammanfallande med världsdelarna. Dessa sydliga
randområden - periferiska ökumeniska gebiet - karakteriseras
liksom alla dylika områden af tunn befolkning och svag kulturell
utveckling. Kampen för tillvaron för med sig en pressning af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
