Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Om eoliterna, af Knut Kjellmark
- De engelska eolitfynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1880-talet, skall jag här i största korthet meddela något om det
som sedan den tiden framkommit.
De engelska eolitfynden.
Kritplalån i Kent. Upptäckaren af denna fyndort är en
handlande Benjamin Harrison från Ightam i Kent, ifrig naturaliesamlare
och amatörarkeolog. 1885 och de följande åren fann han i ett
skikt af röd lera, som höljer de öfversta delarna af kritplatån
mellan Thames-dalen och sydengelska kustområdet, eller sekundärt i de
grusbäddar (»drift»), som täcka lerskiktet, flintor, som han antog vara
slagna af människor. De här funna föremålen hafva en tjock,
rostig patina och fläckar af en varmt ockrabrun färg, härrörande från
leran. Tyvärr lämnar lerskiktet ej tillfälle till paleontologiska
bestämningar. Samfäldt anse dock geologerna, att leran åtminstone
är preglacial. Belgaren Rutot förlägger den till mellersta
pliocen-tiden, således till slutet af tertiärperioden.
Bland dem, som först studerat Harrisons flintor och förklarat
dem äkta, d. v. s. såsom otvetydiga bevis för människors
tillstädes-varo är Joseph Prestwich, ett egendomligt sammanträffande, då
man erinrar sig, att han var den förste geolog, som bevisade
riktigheten af Boucher de Perthes upptäckter af de första paleoliterna
i Somme-dalen. En annan kännare af eoliterna från Kent är
amerikanaren Macurdy1, en utpräglad eolitofil, som nyligen öfver
eolitfrågan gifvit en intressant öfversikt, åtföljd af en fullständig
förteckning öfver hithörande litteratur, upptagande 154 arbeten.
Prestwich urskiljer bland eoliterna bl. a. tunna; flata
flintstycken med tänder och hak längs kanterna, små halfmånformiga
stycken, som användts såsom skrapor, dubbla skrapor af skärfvor med
en mellan två skrapkanter utskjutande udd, knackstenar, slungstenar
och borrliknande verktyg. Han försvarar eoliterna mot den ofta
framställda förmodan, att de helt och hållet skulle vara
naturprodukter, uppkomna t. ex. genom temperaturväxlingar, rinnande
vatten, inverkan af hafsvågor (svallning), sättning eller sjunkning af
jordlager. Såsom hufvudskål för deras äkthet såsom konstprodukter
anför han följande:
1 The Eolithic Problem, Evidences of A. Macurdy. — American Anthropologist,
Vol. 7 (1905), n:r 3. Beträffande de engelska och de belgiska fynden refererar jag
delvis Macurdys framställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 14:50:38 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ymer/1906/0343.html
