Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om eoliterna, af Knut Kjellmark - Rutot och fyndorterna i Belgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM EOLITERNA. 335
bundet plattad eller tillspetsad förrn, således tydliga öfvergångsled
till den klassiska coup-de-poing, hvilken i typisk form uppträdde
först i sjunde lagret och högre upp å sin sida ersattes af ännu mera
utvecklade former af S:t Acheul-typ.
Fyndet af öfvergångsindustrien var naturligtvis mycket viktigt.
Densamma har sedan påträffats och studerats på flera andra håll
längs Haine-stranden. Mest fyllig och karakteristisk är den vid
Strépy, hvarför den fått namnet strépyen eller, om vi så vilja,
Strépy-i ndustrien.
Macurdy berättar, att Rutot i så hög grad gjort sig till herre
»öfver det omtvistade problemet», att han på sina geologiska kartor
kan på förhand utpeka den plats, där en eolitindustri af ena eller
andra slaget är att finna.
Nästan alla, som under Rutots ledning besett de storartade
samlingarna å naturhistoriska museet i Bruxelles och med honom gjort
exkursioner till några af de viktigaste belgiska fyndorterna, anse sig
knappast ha något att invända mot honom. I många fall synas de
fara därifrån fullt öfvertygade om att allt är sant, ja de ha blifvit
tända af entusiasm för eoliternas sak och af beundran för dess
förnämste förkämpe. Detta är ju godt och väl! För den, som icke
haft den lyckan att studera under Rutot utan känner honom
endast genom hörsägner af hans lärjungar eller genom andras skrifter^
förefaller det måhända litet egendomligt, att, då det stora
spörsmålet diskuteras, höra sådana ord uttalas som: »försök icke att
kritisera Rutot!» Men, då man läser dennes egna skrifter, t. ex.
bemötanden af kritik, som någon djärfts rikta mot honom, förstår man
väl innebörden af dessa ord. Det finnes hos honom själf en mer än
vanlig entusiasm, energi och tankeskärpa, och dessutom är det en
skarp penna, ej så litet fallen för sarkasm. På alla angrepp har
han ett ögonblickligt svar tillreds, han är en mästare i att parera
och ge svarsstötar. Men alla dessa egenskaper kunna ju ock
behöfvas för den nya lärans förkunnare, ty, som naturligt är, har en
hel svärm af motståndare till eolitteorien uppträdt. »Les
éolitho-phobes!» Se där Rutots svar på M. Boules förslag att kalla dem,
som hylla eolitteorien, les éolithophiles.
Om icke af Rutot så af andra har i detta sammanhang talats
om fördomar och om fördomsfullhet. Men huru oberättigadt att på
detta sätt söka vinna framgång för eoliternas sak! Frågan är
minsann icke så lätt afgjord. Särskildt de, som sysslat med
undersökningar öfver flintförande lösa jordlager af olika slag, torde vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
