Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utmärkt med hvit flagga å ett stenrös, betecknade karavanstråket.
Vi voro nu i hjärtat af den stora provinsen Garb. Marken bestod
af en rik matjord, uppblött och slipprig af det fallande regnet,
hvar-igenom hvarje steg blef mödosamt. Stora kamelkaravaner, en säkert
till flera tusental uppgående människomassa, tiggare klädda i säckar
med stämplar såsom t. ex. »Leicester 208» midt på magen, stora,
flamingoartade, hvita »oxfåglar», apelsinträdgårdar och små befasta
kaidborgar gledo i brokigt virrvarr förbi vår blick, till dess vi, efter
att hafva öfvervadat Mda, på aftonen gjorde halt vid den stora byn
Hhabbasi, där vi insomnade midt på en smutsig bygata under det
schakalerna tjöto på de närgränsande fälten.
Följande morgon kom karavan föraren Aiashi och förklarade,
att han och hans folk icke ville fortsätta längre, därest han icke
genast erhöll hela betalningen för färden. Enligt vedertaget bruk
hade han i Larache bekommit halfva aflöningen och skulle utfå
återstoden vid framkomsten till Fez. Vi voro sålunda midt i en
karavanstrejk, och detta var en högst allvarlig sak. Vi kunde ju
hvar-ken komma fram eller tillbaka utan våra djur, och att få dylika här
lät sig för visso icke göra. Att betala Aiashi hade tydligen varit
detsamma som att se honom vända oss ryggen nästa natt. Cortes
vandrade därför på min inrådan till kaiden, som ock anlände och
genast gick till doms. Under den bullersamma scen, som nu följde,
och vid hvilken vårt folk tycktes liksom alla araber tro, att styrkan i
bevisföringen berodde på röstresursen, kringsvärmades vi af en allt
tätare folkhop. Gossar med barrakade hufvuden, förutom en i
midten dinglande fläta, begärde efterhängset allmosor. Kvinnor
med små barn hängande på ryggen, i ett öfver bröstet fastknutet
skynke, stirrade med sina svarta ögon nyfiket på främlingarna.
Efter öfver två timmars underhandling förklarade kaiden, att Aiashi
antingen skulle fortsätta marschen genast eller kastas i fängelse.
Verkan af denna dom var obeskriflig. Djuren lastades, och vi redo mot
byns utkant. Men vedermödorna voro ännu ej slut. Vår väg spärrades
af hopen, som trotsigt fordrade penningar »för nattkvarteret». En
neger ställde sig med lyft hand framför min häst. Allt berodde nu
på lugn och bestämdhet, men framför allt på tur. Under
fullkomligt enahanda omständigheter hade en fransk resande för några
år sedan blifvit mördad. Revolvrarna drogos upp, och hästarna
drefvos långsamt framåt, utan att vi yttrade ett ord. Detta verkade
lyckligtvis. Krisen var förbi. Det skriande följet tystnade och vek
undan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
