Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Resa i Syd patagonien s Kordi! lera. Under de tre månader, jag
tillbragt i Kordilleran mellan Ultima Esperanza och Lago Argentino, har
jag haft tillfälle göra en rad intressanta iakttagelser dels rörande själfva
bergskedjans geplogiska byggnad och ålder, dels sammanhängande med
de glaciala och glacialgeologiska bildningar, som just i dessa trakter nå
en så storartad utveckling och i så väsentlig grad bidraga att gifva landet
dess säregna topografi.
Min plan var att på uppvägen mot Lago Argentino följa
Kordille-rans ostsluttning så nära intill de nedisade zonerna som möjligt och
begagna hvaije tillfälle att intränga i de vilda och oftast svårtillgängliga
bergstrakterna, som liksom halföar skjuta in i de stora isfälten och nästan
omringas af de nedskjutande glaciärerna. Härigenom hoppades jag att,
så långt möjligt var, lära känna de bergarter, som ingå i bergskedjan.
Från de trakter, där glaciärerna omöjliggjorde vidare framträngande,
kunde jag genom studiet af moränerna bilda mig en uppfattning om
den geologiska byggnaden i det inre. I stort blef jag också i tillfälle
att fullfölja denna plan och koncentrerade särskildt min uppmärksamhet
på de egenartade eruptiva bergarter, som jag fann spela en så ingående
roll öfverallt i Ostkordillerans byggnad. Längs hela bergskedjans ostsida
har jag lyckats påvisa dessa bergarter, uppträdande som väldiga
lakko-liter i de mörka skiffrarna och sandstenarna, som annars äro de rådande
bergarterna. Dessa eruptiv skilja sig grundväsentligt från de på västsidan
af Kordilleran redan beskrifna s. k. Andendioritema, och deras
petro-grafiska undersökning torde säkert komma att visa, att de utgöra en fullt
själfständig och karakteristisk grupp inom Andernas eruptivbergarter.
Af särskildt intresse inom glacialgeologien var att ånyo besöka och
uppmäta den af Hauthal år 1899 och 1900 undersökta och beskrifna
Bismarckglaciären. Redan då påpekade nämnde forskare det
egendomliga däri, att denna glaciär visade en så anmärkningsvärd framryckning,
under det att glaciärerna för öfrigt drogo sig tillbaka. Under de år, som
sedan dess förflutit, har denna skillnad blifvit ännu mera påfallande.
Af samtliga de 10—12 glaciärer, jag hade tillfälle att besöka, visade
alla under de senaste decennierna en synnerligen hastig tillbakagång, de
kala, vegetationsfria sidomoränerna ofta liggande på fjällsidorna 200—300
m. öfver den nuvarande glaciären. Ofvanför denna punkt böijar då på
en gång den täta vegetationen. Men vid Bismarckglaciären i Lago
Ar-gentinos sydarm återfinna vi inga af dessa förhållanden. Ej blott är hvaije
spår af äldre sidomoräner bortsopadt, utan själfva isväggen tränger in
i den täta, grönskande skogen, här af anmärkningsvärd ålder, kull
vräkande de väldiga trädstammarna och nående fram i däldema, medan
det i lagunen utskjutande glaciärbrämet allt mera närmar sig den
motsatta stranden, hotande att afskära den här ganska smala fjorden. Om
orsaken till detta egendomliga förhållande kan jag ännu ej med bestämdhet
yttra mig, den skenbara motsägelsen blir ännu mera påfallande, då man
tar med i beräkningen, att på ömse sidor om Bismarckglaciären ansenliga
glaciärer skjuta ned, dessa liksom den förra kommande direkt från de inre
isfälten men visande normal tillbakagång.
Med hjälp af en liten segelduksbåt lyckades jag också tränga fram i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
