Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vissa områden; på senare tiden är det i synnerhet Walther, som
gjort oss bekanta med den märkvärdiga naturen i öknarna och
deras gränsområden. Men just därför att det härvidlag är fråga om
ett fält, som i all sin betydelse dock är otillgängligt för de flesta
forskare, var det af största vikt att erhålla en objektiv
framställning, som i klara ord och belyst af de utmärkta bilder, den nyare
tekniken kan ge oss, in i de minsta detaljer för oss skildrar ett
typiskt ökenområde. En sådan beskrifning har Hedins arbete
gif-vit oss, och därför skall detta för alla tider framstå som ett af
ökenforskningens klassiska verk, en outtömlig studiekälla för enhvar,
som vill lära känna verkningarna af en kraft, som är den förnämsta
formbildaren på nära en tredjedel af jordens landyta.
I båda dessa första band af sitt arbete upprullar författaren för
oss en i alla sina detaljer målande, växlande bild af öknens olika
typer. I nordost lära vi känna leröknen, där vindens kraft är
alltför stor för att låta sanden ligga kvar eller några dyner uppkomma.
I stället verkar vinden här eroderande, och terrängen bildar ett
kaos af några meter höga vallar, utdragna i den härskande
vindriktningen, ofta med nästan lodräta sidor, så att det skulle vara
omöjligt att passera fram annat än i deras längsriktning, om de icke
här och där afbrötes af korta mellanrum.1 Dessa s. k. jardangs
äro påtagligen erosionsrester, som stå kvar, medan vinden i
depressionerna emellan dem gräfvcr sig allt djupare ned. Först på andra
sidan Tarimfloden möter oss i större utsträckning den egentliga
sandöknen. En i smått icke mindre sönderbruten terräng
åstadkomma här de af vinden aflastade dynerna, hvilka sålunda, i
motsats till jardang-vallarna, i allmänhet ställa sig vinkelrätt mot den
härskande vindriktningen. I söder och äfven i väster synes denna
vara mera växlande och dynerna bli därför oregelbundnare, här och
där träffar man t. o. m. ojämna sandslätter. Inom Tarimbäckenets
östra del, ungefar på 86:te längdgraden, företog författaren i januari
1900 en ökenfard, som i motsats härtill visade en synnerligen
regelbunden anordning hos mäktiga dyner, skilda af djupa depressioner,
bajirs, hvilka på grund af dynvallarnas halfmånform voro uppdelade
i en kedja af bäcken, skilda af sand trösklar. Liknelsen med ett i
jättevågor upprördt haf af sand är icke ny, men aldrig har någon
forskare så som Sven Hedin låtit oss förstå, huru målande denna
bild i själfva verket är. Till och med af världshafvets oändlighet
1 Jämför kartan, Vol. II, tafl. 61. — En typisk jardang-bild, återgifven efter
Hedins fotografi, se vi å fig. 2, sid. 197.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
