Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu fullständigt upp hans stora hufvud, med de glesa och hvita hårstråna, och
hans dödsbleka ansikté, som var blåfläckigt. Han var liten till växten, med
utstående vader och hälar samt långa armar, hvilkas muskulösa händer föllo
ned till knäna. För resten tycktes han såväl som hästen, hvilken stod
orörlig utan att synas lida af blåsten, vara af sten: han föreföll inte att ha
minsta aning om hvarken kölden eller om stormilarna, som hvisslade i öronen
på honom. Han hostade och harklade, så att strupen kunde slitas lös ur
halsen på honom, hvarefter han spottade vid foten af korgen, så det blef svart på
marken.
Etienne tittade på honom och på marken, som han fläckade ned på detta
sätt.
»Har ni arbetat länge vid grufvan?» sporde han.
Bonnemort slog ut med bägge armarna.
»Länge?... Åh, jo! Jag var ännu inte åtta år, när jag gick ned första
gången, just i Voreux, och nu är jag femtiåtta. Räkna efter ... Jag har där
nere varit med om allt slags arbete: först torkgubbe, sedan kärrskjutare, när
jag hade blifvit nog stark, därefter kolhuggare under aderton år. Men för
mina fördömda bens skull gjorde de mig sedan till grusare och väglagare,
tills de måste släppa mig upp ur jorden, därför att doktorn sa*, att jag annars
måste bli kvar där nere för god t. Då gjorde de mig till körkarl, det är nu fem
år sedan ... Skulle tro det är vackert: femti års arbete vid grufvan, hvaraf
fyrtifem nere i djupet!»
Medan han talade, upplystes hans bleka ansikte af en blodröd reflex af
glödande stenkol, som då och då föllo ned ur korgen.
»De säga åt mig, att jag nu skall slå mig till ro», fortfor han, »men det
vill jag inte; jag är inte så dum, som de tro ... Jag skall nog hålla på ett par
år till, tills jag blir sexti år, så jag får 180 francs i pension. Om jag sade dem
adjö i dag, skulle de genast ge mig 150. De ä’ fiffiga, de rackarna!... Jag är
för resten stark och duktig, utom beträffandes benen. Si, det är vattnet,
som har trängt in under huden, därför att jag blifvit så blöt där nere i
schakten. Somliga dar kan jag inte röra skänken utan att skrika.»
Ett hostanfall afbröt honom.
»Och det är det, som gör, att ni hostar också?» frågade Etienne.
Gubben svarade nej genom att häftigt ruska på hufvudet. Så fort han kunde
tala, sade han:
»Nej, nej, jag förkylde mig för några månader sedan. Förr har jag aldrig
hostat, men nu kan jag inte bli kvitt det. Och det löjliga är, att jag spottar ...
jag spottar .. .».
En harkling prässades fram ur strupen, han spottade svart.
»Är det blod?» sporde Etienne, när han omsider vågade att fråga.
Bonnemort strök långsamt af munnen med afvigsidan af handen.
»Det är kol... Jag har så’nt i skrofvet, så att jag kan värma mig vid
det ända till döddar. Och nu har jag inte på fem år satt foten i grufvan.
Jag tycks ha haft det magasineradt utan att ens ana det. Bah! det
skyddar en!»
Det blef tyst. På afstånd bultade hammaren med regelbundna slag nere
i grufvan, vinden rusade klagande fram, det var som ett hungerns och
trötthetens skri, kommande ur nattens djup. Gubben fortfor att mera tyst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
