Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej», svarade gubben, »herr Hennebeau är bara direktör. Han är
af lönad, liksom vi.»
Med en gest visade den unge mannen ut i det ändlösa mörkret:
»Hvem^rår då om allt det där?»
Men Bonnemort stod ett ögonblick kväfd af ett nytt hostanfall, så
våldsamt, att han inte kunde dra andan. När han ändtligen hade spottat och
torkat bort den svarta fradgan från läpparna, sade han med riktningen af
vinden, som var dubbelt våldsammare än förut:
»Nå, hvem som rår om allt det där?... Det vet man inte... Folk rår
om det.»
Och han antydde i mörkret en obestämd punkt, ett obekant och aflägset
ställe, bebodt af dessa människor, för hvilka familjen Maheu hade under mera
än ett århundrade brutit kol i flötserna. Hans stämma hade fått en
anstrykning af religiös fruktan; det var, som om han skulle ha talat om ett
otillgängligt tabernakel, där den mätte och välfödde guden hade hukat ned och gömt
sig, åt hvilken de offrade hela sin kropp, men som de aldrig hade sett.
»Om man åtminstone hade tillräckligt med bröd att äta», upprepade
Etienne för tredje gången utan någon märkbar öfvergång.
»Ja visst för tusan, om man alltid hade bröd! Det vore då alldeles för
bra.»
Hästen hade gett sig i väg och körkarlen i sin tur försvann, släpande
benen efter sig som en krympling. Handtlangaren vid stjälpen hade inte alls
rört på sig, han hade dragit ihop sig som ett klot och stuckit hakan mellan
knäna, medan hans stora, slocknade ögon stirrade ut i tomma rymden.
När Etienne åter hade tagit upp sitt knyte, gick han ännu inte sin väg.
Han kände hur stormilarna isade hans rygg, medan bröstet stektes vid den
stora brasan. Kanske vore det ändå bra att med detsamma höra sig för vid
grufvan; gubben kunde ju inte känna till saken. Och han skulle finna sig
vid att ta emot hvilket arbete som helst. Hvart skulle det ta vägen och hvad
skulle det bli af honom i denna genom arbetsbrist uthungrade trakt? Skulle
han som att hundkräk krypa ned och dö bakom en mur? Men han oroades
ändå af tvekan, af räddhåga för Voreux, där borta midt på denna kala
slätt, dränkt i ett så tjockt mörker. För hvarje ny vindstöt tycktes
stormen bli allt våldsammare, liksom om den skulle ha blåst från en
ständigt allt mera utvidgad horisont. Ingen morgongryning strödde något
ljus öfver den dystra himmeln, endast de höga masugnarna och
koksugnarna flammade och färgade mörkret blodrödt utan att lysa upp den okända
rymden. I djupet af sitt hål låg Voreux nedhukadt som ett farligt vilddjur,
hvars andedräkt blef alltmera tung och utdragen och som befann sig illa
genom det besvärliga smältandet af människokött.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
