Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men plötsligt såg Etienne, hur Levaque, Zacharie och Catherine försvunno;
de tycktes ha flugit bort genom en trång springa, som öppnade sig framför
honom.
»Vi måste dit upp», sade Maheu, »häng lampan i ett knapphål och äntra
upp på stockarna.
Maheu försvann, och Etienne måste följa efter honom. Denna skorsten,
som man hade lämnat i flötsen, var af sedd för kolhuggarna och förmedlade
förbindelsen mellan alla de mindre gångarna. Den hade kolskiktets
tjocklek, knappt sexti centimeter; lyckligtvis var den unge mannen smärt, ty oöfvad,
som han var, kunde han blott med större ansträngning, än han annars hade
behöft, lyfta sig upp, hvarvid han klämde axlar och höfter, i det han
fortskaf-fade sig med handkraft, klängande sig fast vid bjälkarna. Femton meter upp
träffade man på den första af smågångarna, men de måste fortsätta, ty Maheus
och hans kamraters ort var vid den sjätte smågången, i helvetet, som de sade,
och med femton meters mellanrum lågo gångarna öfver hvarandra, så det
tycktes aldrig bli något slut på uppklättringen i denna remna, som skrubbade bröst
och rygg. Etienne rosslade, som om klippornas tyngd skulle ha krossat hans
lemmar, slitit bort hans händer, fördärfvat hans ben, och framförallt saknade
han luft till den grad, att han kände blodet spricka fram genom skinnet. I en
af de låga gångarna kunde han otydligt skönja ett par nedhukade ök, ett litet
och ett stort, som sköto fram grufvagnar: det var Lydie och Mouquette
som redan voro i arbete. Och han måste ytterligare klättra upp ett par
flötsers höjd! Han kunde inte se för svett, han misströstade om att hinna
upp de andra, hvilkas smidiga lemmar han hörde lätt glida uppför klippan
i ett tag.
»Var inte ängslig, nu ä’ vi framme!» yttrade Catherines röst.
Men då han nu verkligen var framme, hördes längst bort ifrån orten en
annan röst skrika:
»Nåå, hvad nu? Skojas det med folk ... ? Jag har två kilometer hit från
Montsou och jag var först här!»
Det var Chaval, en lång, mager karl på 25 år, knotig och med skarpa drag,
hvilken var förargad, därför att han hade måst vänta. Då han fick syn på
Etienne, frågade han med föraktfull förvåning:
»Hvad är det där för en?»
Och när Maheu hade talat om sammanhanget för honom, mumlade han:
»Jaså, det är pojkarna, som skola äta ut flickorna!»
De båda männen växlade en blick, hvari brann ett sådant där
instinkt-likt hat, som plötsligt flammar upp. Etienne hade känt förolämpningen
utan att förstå den ännu. Alla gingo tysta till arbetet. Det glupska
schaktet hade slukat sin dagliga ranson af människor, nära 700 arbetare, som nu
skötte sitt värf i denna jättestora myrstack, och genomborrade jorden från
alla sidor, liksom maskar stinga gammalt trä. Och i den dofva tystnaden
i de djupa kollagrens ras skulle man, om man lagt örat till klippan, ha
kunnat höra de mänskliga insekternas rörelse under deras framskridande,
från hisskabelns gång, när den förde upp och sänkte ned uppfordringshissen,
till arbetsredskapens bett, då de höggo in på kolet i brytningsorterna.
När Etienne vände sig om, fann han sig åter tryckt emot Catherine.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
