Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flygande koldammet och förtyngts genom gaserna, som besvärade
ögonlocken. Under sina hattar af metallväf åstadkommo lampornas vekar blott
rödaktiga punkter. Man kunde icke tydligt urskilja något, flötsen öppnade
sig, steg uppåt som en hög, sned och platt skorstenspipa, där tio vintrars sot
hopat ett djupt mörker. Spöklika bilder rörde sig där, de matta ljusskenen
läto en skymta rundningen af en höft, en knotig arm, ett vildt hufvud, tillsmordt
som om det skulle ha gällt att begå ett brott. Ibland när de sprungo loss,
blänkte kolblock, kanter och fasetter, plötsligt flammande i kristallisk reflex.
Sedan blef allt svart igen, hackorna knackade med tunga, dofva slag, man
hörde blott, hur brösten flämtade, hur man stönade af möda och trötthet i
den tryckande luften och i källsprångens regn.
Zacharie, hvilkens armar voro slappa efter utsväfningar dagen förut,
gaf snart detta arbete på båten under förevändning, att han måste göra
förtimring, något som tillät honom den förströelsen att hvissla sakta, medan
blicken sväfvade kring i mörkret. Bakom kolhuggarne voro nära tre meter
af flötsen tomma utan att de ännu hade vidtagit den försiktighetsåtgärden
att stödja under klippan, obekymrade om faran och snåla om tiden, som de
voro.
»Hör du, fina herre där nere», ropade han till Etienne, »langa mig hit
virke.»
Etienne, som höll på att af Catherine lära sig att handtera skyffeln,
måste skaffa upp stöttor till flötsen. Det fanns ett litet förråd af sådana
från föregående dag. Man brukade skicka ned dem i grufvan hvarje morgon,
tillhuggna efter kolstreckets tjocklek.
»Knalla på, din fördömda sölkorf!» ropade Zacharie, då han såg den
nye vagnskjutaren ovigt äntra upp bland kolet med armarna belastade af fyra
ekbitar.
Med hackan gjorde Zacharie en fördjupning i taket och sedan en i
väggen och där stack han in de båda ändarna af stöttan, som på det sättet
stödde klippan.
Maheu slutade att pusta. Ändtligen hade han fått löst sitt block. Han
torkade sig med ärmen i sitt drypande ansikte och tog reda på, hvad Zacharie
hade tagit sig för att göra bakom honom.
»Nej, låt bli det där», sade han. »Vi ska’ se till det efter frukosten...
Det är bättre, att vi hugga, om vi skola hinna med fulla antalet vagnslaster.»
»Men det börjar sätta sig», svarade Zacharie. »Se, här är en spricka.
Jag är rädd för, att det rasar.»
Men fadern ryckte på axlarna. Åh skräp, rasa! Än se’n då? Det vore
inte första gången; man finge väl klara sig ändå. Till sist blef han förargad
och skickade sonen tillbaka till flötsens yttersida.
För resten sträckte alla på sig. Levaque, som fortfarande låg på
ryggen, svor, när han undersökte vänstra tummen, som ett nedramlande
sand-stensstycke hade flått, så att han blödde. Ursinnig tog Chaval af sig
skjortan och satte sig upp med naken öfverkropp för att få det mindre hett. De
voro redan kolsvarta, öfverhöljda af svart damm, som svetten blötte upp,
så att det rann i bäckar och pölar. Maheu började först att åter hugga
längre ned, med hufvudet alldeles invid klippan. Nu föll droppen så envist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
