Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Just i detsamma kom fader Mouque in, en liten, flintskallig, illa åtgången
karl, men som ändå fortfarande var tjock och fet, hvilket var ovanligt med
en gammal grufarbetare på femti år. Sedan man hade gjort honom till
stalldräng, tuggade han tobak till den grad, att tandköttet blödde i hans
svarta mun. Han blef ond, när han nu fick se de båda andra tillsammans
med dottern.
»Hvad skall ni här och göra, allihopa? Ut med er, slynor, som dra hit
en karl! ... Jo, det är snyggt att komma hit och bedrifva era snuskigheter i
min halm!»
Detta fann Mouquette lustigt och skrattade med full hals. Men Etienne,
som blef förlägen, gick sin väg, medan Catherine smålog mot honom. När
de kommo tillbaka till hissarna, kommo också Bébert och Jeanlin dit med ett
tåg af grufvagnar. Det blef ett uppehåll för manövrerande af hissburarna,
och Catherine gick fram till hästen, klappade honom och talade med
Etienne om honom. Det var Bataille, grufhästarnas åldfar, en hvit häst, som
hade varit tio år i grufvan. Han hade i tio års tid lefvat nere i detta hål och
haft sin plats i samma vrå i stallet, utfört samma arbete i de mörka gångarna,
utan att någonsin ha återsett dagsljuset. Mycket fet, med blänkande lugg
och godmodig min tycktes han här lefva som en filosof, skyddad mot alla
olyckorna där uppe på jorden. Kanske han dunkelt och otydligt ännu kunde
se framför sig i djupet af sina oklara drömmar kvarnen, där han var
född,-nära Marchiennes, en kvarn vid stranden af Scarpe, omgifven af grönskande
ängar och skogar. Där brann något i luften, en väldig lampa, som hans
djurminne inte kunde klart påminna sig. Och nu stod han där med sänkt hufvud,
darrande på sina gamla ben, och gjorde fruktlösa ansträngningar att komma
ihåg solen.
Emellertid fortfor man att manövrera i schaktet; signalklubban hade
slagit fyra slag, hästen hissades ned. Detta varade nära tre minuter; af
försiktighet saktade man maskinen. Slutligen blef hästen synlig därnere,
orörlig som en sten, med stirrande, af förskräckelse utspärrade ögon. Den var
rödbrun, knappt tre år gammal och hette Trumpet.
»Se upp!» skrek fader Mouque, som skulle ta emot honom, »För hit
honom, släpp inte lös honom ännu.»
Snart låg Trumpet på järnhällarna som en död massa. Han rörde icke
på sig; han tycktes vara ett rof för detta mörka, bottenlösa håls, denna djupa,
af larmet genljudande sals mara. Man började att lösa hans band, då Bataille,
som nyss hade spänts ifrån, gick fram och sträckte på halsen för att lukta
på denne kamrat, som så där föll ned från jorden. Arbetarne utvidgade
ringen under gyckel. Nåå, tyckte Bataille, att han luktade godt? Men
Bataille, som var döf för deras nojs, piggade upp sig. Han fann säkert hos
honom den sköna doften från den friska luften, den glömda doften af solen på
gräset. Och med ens lät han höra en gäll gnäggning, som glädtig musik, hvari
tycktes ligga en rörd snyftning. Det var hans välkomsthälsning, glädjen öfver
dessa förgångna ting, af hvilka en fläkt trängde in till honom, vemodet öfver
en ny fånge, hvilken först som död skulle komma upp ur grufvan.
»Åh, den där Bataille, ett sådant djur!» ropade arbetarne, som hade
roligt åt sin gunstlings upptåg. »Där står han och pratar med sin kamrat.»
Trumpet, som nu var fullkomligt obunden, rörde fortfarande icke på sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
