Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alla sortererskorna brusto i gapskratt. Men mor Brulé kastade sig ilsket
öfver Zacharie.
»Säg det, ditt as! Det vore bättre, du kändes vid de båda ungar, som du
har med henne!... Är det skäligt det, med ett kräk, som inte kan stå på
benen.»
Maheu måste hindra sin son från att gå ner för att, som han sade, en
smula undersöka färgen på det där käringskrällets hud. En tillsyningsman
skyndade fram, och krattorna började åter att rota i kolet. Nu såg man
däruppifrån nere vid harporna blott kvinnornas kutiga ryggar, när de
ursinnigt käbblade om stenarna.
Därute hade stormen hastigt lugnat ut, och en fuktig kyla sänkte sig från
den grå himmeln. Nu, vid full dager, togo grufarbetarne sig ut som en skara
negrer, som hade ramlat på näsan i smutsen. Några hade inte ätit upp sina
stora smörgåsar, och det öfverblifna brödstycket, som låg emellan tröjan och
skjortan, gjorde dem puckelryggiga.
»Se där ha vi Bouteloup», sade Zacharie flinande.
Utan att stanna växlade Levaque några ord med sin hyresgäst, en stor
och mörk karl på trettifem år, med ett saktmodigt och hederligt utseende.
»Är soppan i ordning, Louis?»
»Jag tror det.»
»Är hustru min snäll i dag?»
»Ja, det tror jag, hon är.»
Andra grufarbetare började komma, nya skaror, som den ena efter den
andra uppslukades af grufvan. Det var de, som skulle gå ned klockan tre,
nya människor, som schaktet sväljde, arbetslag, som skulle ersätta
kolhuggar-nes betingsarbeten nere i djupet. Grufdriften låg aldrig nere. Natt och dag
gräfde mänskliga insekter i klippan sexhundra meter under hvitbetsfälten.
Emellertid gingo pojkarna först. Jeanlin anförtrodde Bébert en
invecklad plan att få för fyra sous tobak på kredit. Lydie gick på aktningsfullt
af stånd, Catherine följde efter tillsammans med Zacharie och Etienne. Ingen
af dem sade något. Och först utanför krogen »Nyttan» kommo Maheu och
Levaque i fatt dem.
»Nu ä* vi framme», sade den förstnämnde till Etienne. »Vill du gå in?»
Man skildes åt. Catherine stod ett ögonblick orörlig och såg än en gång på
den unge mannen med sina stora ögon, som hade källvattnets grönaktiga
klarhet och hvilkas kristall tycktes vilja läsa i det svarta ansiktet. Hon
småskrattade och försvann jämte de andra i uppförsvägen, som ledde till
grufbyn.
Krogen låg emellan byn och grufvan, där de båda vägarna korsade
hvarandra. Det var en tvåvånings tegelbyggnad, hvitrappad uppifrån och
ända ned samt upplifvad af en himmelsblå bred kant omkring fönstren. På
en fyrkantig skylt, som var fäst of vanför porten, lästes i gula bokstäfver:
»Nyttan, värdshus, hållet af Rasseneur». Bakom huset låg en kägelbana,
innesluten af en häck. Bolaget, som gjort allt för att få köpa denna jordlapp,
som låg inkilad i dess vidsträckta ägor, var förtvifladt öfver denna krog,
som vuxit upp midt på fältet, med dörrarna på vid gafvel just vid själfva
utvägen från Voreux.
»Stig på!» upprepade Maheu till Etienne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
