Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade efter en onkel fått den lilla inmutningen Vandame, där blott två
gruf-vor voro öppna, Jean Bart och Gaston-Marie, hvilka lågo så i lägervall och
hade en så bristfällig materiel, att bearbetandet af desamma knappt täckte
kostnaderna. Nu drömde han om att sätta Jean Bart i stånd, att skaffa sig
en ny maskin och att vidga schaktet för att kunna transportera mera, men
ha Gaston-Marie kvar endast för pumpningen. Man skulle, sade han, där
komma att skära guld med täljknifvar. Idéen var nog riktig. Men hela
miljonen hade gått åt på kuppen, och den fördömda krisen inom
industrivärlden bröt ut, just då de stora vinsterna skulle ge honom rätt. Han var
för resten dålig administratör, än häftig, än beskedlig mot arbetarna och
efter sin hustrus död lät han plundra ut sig samt gaf också sina döttrar lösa
tyglar, den äldsta af dem talade om att gå in vid teatern, och den yngre hade
redan fått tre landskap refyserade på Salongen, bägge två helt muntra midt
under förödelsen och nu, då nöden hotade, visande sig vara utmärkta
husmödrar.
»Ser du, Léon», fortsatte han tveksamt, »det var ett misstag af dig att
inte sälja på samma gång som jag. Nu barkar det utför med alltsammans
och du kan sannerligen riskera att... Om du hade anförtrott mig dina
pengar, så skulle du ha fått se, hvad vi skulle gjort i Vandame, i vår
grufva.»
Grégoire drack ur sin choklad utan att brådska. Han svarade helt lugnt:
»Aldrig!... Du vet, att jag inte vill ge mig in i några spekulationer.
Jag för ett lugnt lif, och det vore alltför dumt att bry min hjärna med af
färsbekymmer. Hvad Montsou beträffar, så kunna andelarna få falla i pris,
vi ha i alla fall vår tillräckliga utkomst. Man får väl, för tusan, inte vara en
så’n frossare heller! Och var säker om, att det blir du, som kommer att bita
dig i tummen, ty Montsou kommer att stiga igen, och Céciles barnbarn
skola i framtiden också få god bärgning däraf.»
Med ett besväradt småleende satt Deneulin och hörde på.
»Det vill säga», mumlade han, »att om jag uppmanade dig att sätta in
100,000 francs i min affär, så skulle du säga nej?»
Han ångrade, att han hade gått så rakt på saken, när han såg familjen
Grégoires oroliga ansikten, och uppsköt sin tanke på ett lån till längre fram,
till någon förtviflad knipa.
»Åhnej, därhän har det inte gått med mig! Det var bara skämt.. .
Ja, du har kanske rätt: de pengar, som andra förtjäna åt en, äro kanske de,
på hvilka man säkrast göder sig».
Man bytte om samtalsämne. Cécile började åter att fråga om sina
syss-lingar, hvilkas tycken och fallenheter voro föremål för hennes funderingar,
på samma gång som de stötte henne för hufvudet. Fru Grégoire lofvade att
med sina flickor komma och hälsa på de kära ungarna, så snart det blef en
vacker solskensdag. Herr Grégoire såg tankfull ut och tog ingen del i
samtalet. Men så sade han helt högt:
»Om jag vore i ditt ställe, skulle jag inte envisas längre, utan underhandla
med Montsou... De äro mycket benägna därtill, du skulle få igen dina
pengar.»
Han hänsyftade på det gamla hatet mellan Moutsou- och
Vandame-grufvorna. Trots den sistnämndas obetydlighet var den mäktiga grannen
4 Zola, Dagbräckning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
