Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nu är det färdigt, ä’ ni klara däruppe?» ropade modern.
Hon hade slagit upp fönsterluckorna, rört om i elden och lagt på kol.
Hon hade hoppats, att gubben inte hade satt i sig all soppan. Men hon fann
pannan alldeles urslickad och kokade en näfve vermiceller, som hon haft i
reserv i tre dagar. Man fick äta dem kokta i vatten, utan smör, ty det fanns
nog intet kvar af smörklicken från i går; och honblef öfverraskad, när hon fann
att Catherine, då hon bredde smörgåsarna, hade gjort det underverket att
lämna kvar en klick, stor som en nöt. Men nn var skänken riktigt tom:
icke en brödkant, inte ett ben att gnaga på. Hvad skulle det bli af dem, om
Maigrat höll i sig med att inte vidare ge dem kredit, och om herrskapet på
Piolaine inte gåfvo henne de fem francs’en? När karlarna och flickan
kom-mo hem från grufvan, måste de ju ha mat, ty man hade olyckligtvis inte
uppfunnit att kunna lefva utan att äta.
»Kommer ni då aldrig?» skrek hon förargad. »Jag borde redan vara
på väg.»
När Alzire och de båda andra barnen kommit ner, delade hon
vermicel-lerna på tre små tallrikar. Själf var hon inte hungrig, sade hon. Fast
Catherine redan hade slagit vatten på sumpen från gårdagen, slog hon på vatten
än^en gång och slukade två stora koppar, så svagt kaffe, att det såg ut som
rostvatten. Det skulle i alla fall hålla hennes krafter uppe.
»Nu skall du låta farfar sofva», förmanade hon Alzire, »och du skall noga se
till, att Estelle inte gör sig illa och om hon vaknar och ger hals alltför mycket,
så har du här en sockerbit, som du skall smälta i vatten och ge henne
teskedvis ... Jag vet, att du är förståndig och inte äter upp den själf.»
»Och skolan, mamma?»
»Skolan, den får vara till en annan dag... Jag behöfver dig.»
»Och soppan, skall jag koka den, om mamma blir länge?»
»Soppan, soppan... Nej, vänta, tills jag kommer.»
Alzire, som hade en sjuklig liten flickas brådmogna förstånd, kunde
mycket väl laga till soppan. Hon förstod nog nu, hur det var ställdt och
envisades icke. Hela grufbyn hade nu vaknat upp, skaror af barn gingo till
skolan, och man hörde det släpande ljudet af deras träsulade skor.
Klockan slog åtta, och hos Levaques, där till vänster, pratades det allt högljuddare.
Kvinnornas dag tog sin början omkring kaffepannorna, med händerna på
höfterna och tungan snurrande oaflåtligt utan uppehåll. Ett visset ansikte
med tjocka läppar och platt näsa lutade sig mot en fönsterruta och skrek:
»Här ska’ du få höra något nytt.»
»Nej, nej, sedan!» svarade hustru Maheu. »Jag skall gå ett ärende.»
Och af fruktan att ge efter för bjudningen till en kopp varmt kaffe
knuffade hon på Léonore och Henri och gick ut med dem. Däruppe låg fortfarande
fader Bonnemort och snarkade med en taktmässig snarkning, som invaggade
hela huset.
När hon kom ut, blef hustru Maheu förvånad öfver att finna, att det
inte blåste storm längre. Det hade plötsligt slagit om till tö, himlen
var gråkulen och husväggarna klibbiga af grönaktig fukt, vägarna
svårtra-fikabla genom smutsen, en slags smuts, som är utmärkande för
stenkols-distrikter, svart som uppblött sot, tjock och klibbig, så att skorna ville fastna
i den. Hon måste genast klappa till Léonore, emedan den lilla roade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
