Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De främmande promenerade vägen framåt med samma långsamma gång
och fortsatte att prata, då en kalesch stannade på landsvägen framför kyrkan.
En herre, som tycktes vara cirka fyrtiåtta år, steg ur, klädd i svart, åtknäppt
bonjour, mycket mörkhyad, med myndigt utseende och mycket korrekt.
»Det är hennes man», mumlade hustru Levaque och sänkte rösten,
liksom om hon hade varit rädd för, att han kunde höra henne och fattad af den
heliga skräck, som direktören ingaf sina 10,000 arbetare.
Nu var hela grufbyn på benen. Kvinnornas nyfikenhet stegrades,
grupperna slöto sig tillsammans till en hop, och skaror af af osnutna
barnungar stodo och gapade på trottoarerna. Ett ögonblick såg man också
lärarens bleka ansikte, som ett ögonblick stack upp öfver häcken kring skolan.
Mannen, som höll på med att gräfva i trädgården, stod ett ögonblick stilla
med foten på skofveln och uppspärrade ögon. Sorlet af allt sladdret växte
småningom ut med ett ljud som af harskramlor, likt en vindstöt, som far
igenom torra löf.
Framför allt utanför Levaques dörr var det, som samlingen hade vuxit.
Först hade ett par kvinnor gått dit bort, sedan tio, så tjugu. Nu teg hustru
Pierron visligen, då det fanns alltför många öron. Hustru Maheu, som var
en bland de förståndigaste, nöjde sig också med att bara se; och för att lugna
Estelle, som hade vaknat och skrek, tog hon för allas ögon helt lugnt fram
sitt bröst, ett präktigt digifvande djurs spene, som dallrande hängde ned,
liksom uttänjd genom den aldrig sinande mjölkkällan. När herr
Henne-beau hade låtit damerna sitta upp på framsätet i vagnen, som sedan rullade
bort åt Marchiennes till, hördes en sista explosion af de pladdrande rösterna,
alla kvinnorna gestikulerade och pratade hvarandra i munnen under ett
tumult som i en myrstack i uppror.
Men klockan slog tre. Nattlagets arbetare hade gått, Bouteloup och
de andra. Plötsligt visade sig i vägkröken vid kyrkan de första kolhuggarna,
som kommo hem från grufvan, svarta i ansiktet, med genomblötta kläder,
armarna i kors och kutryggiga. Då rusade kvinnorna i väg huller om buller,
alla sprungo sin väg, alla skyndade hem till sig, med förfäran och
förskräckelsen hos husmödrar, som genom för mycket kaffe, för mycket skvaller och
sladder hade illa skött sina åligganden. Och man hörde nu endast detta rop,
som ställde bannor och trätor i utsikt:
»Åh, herre min Gud, soppan! Soppan, som inte är färdig!»
IV.
När Maheu kom hem, sedan han hade lämnat Etienne hos Rasseneur,
fann han Catherine, Zacharie och Jeanlin till bords och i fart med att äta
sin soppa. När man kom hem från grufvan, var man så hungrig, att man åt
i sina våta kläder och innan man ens hade tvättat sig; ingen väntade; bordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
