Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej, ge mig inte kaffe nu. Jag skall först tvätta mig ... Hjälp mig att
slå ut det här smutsiga vattnet.»
De fattade baljan i handtagen och tömde ut den i rännstenen utanför
dörren, när Jeanlin kom ner, klädd i torra kläder, byxor och blus af ylle,
bäg-gedera alldeles för stora och ledsna vid att blekas ut på brodern.
När modem såg honom tyst smita ut genom den öppna dörren, häjdade
hon honom.
»Hvart ska’ du gå?»
»Dit bort.»
»Hvart dit?... Du skall gå och plocka cikoria till salad i kväll.
Begriper du? Om du inte kommer hem med salad, så får du med mig att göra.»
»Ja, det ska’ bli.»
Jeanlin gick med händerna i fickan, släpande träskorna och vaggande
på sina magra höfter — en ofullgången tioårings — som en gammal
grufar-betare. Nu kom Zacharie i sin tur ned, mera vårdadt klädd i en svart
ylletröja med blå ränder. Fadern ropade åt honom att inte komma sent hem;
utan att svara något, bara nickande på hufvudet, gick sonen med snuggan
i munnen.
Baljan var åter full af ljumt vatten. Maheu tog redan långsamt af sig
tröjan. På en vink tog Alzire Léonore och Henri med sig ut för att leka
utomhus. Far tyckte inte om att tvätta sig i hela familjens åsyn, som det gick
till i många andra hus inom grufbyn. Han klandrade för resten ingen, han
bara sade, att det kunde duga för barnen att plaska tillsammans.
»Hvad gör du däruppe?» ropade mamma Maheu uppåt trappan.
»Jag lagar min klänning, som jag slet sönder i går», svarade Catherine.
»Det är bra... Kom inte ner, far tvättar sig.»
Nu voro Maheu och hans hustru ensamma. Hon hade satt ned Estelle
i en stol och liksom af ett underverk skrek inte den lilla, som fann sig väl
framför elden och riktade mot föräldrarna sina ögon, uttryckslösa som alltid hos
en dylik liten varelse, hvars tankeförmåga ännu icke har vaknat. Alldeles
naken, hukade Maheu ned sig vid baljan, när han först hade doppat hufvudet
och gnidit in det med denna grönsåpa, som genom hundraårigt bruk blekt
ur och gulfärgat rasens hår. Sedan steg han i vattnet, gnodde in bröst, mage
armar och lår och gnodde dem energiskt med bägge händerna. Hans hustru
stod bredvid och såg på.
»Jag såg, hur du tittade, när du kom hem», började hon ... Du var
ängslig, inte sant? Men matvarorna lugnade dig, eller hur?... Tänk dig, att
herrskapet på Piolaine inte gåfvo mig en enda slant. Men de ä’ ändå så snälla,
de ha gett barnen kläder, och jag skämdes för att bönfalla om något, orden
fastna mig alltid i halsen, när jag ber om något.»
Hon gjorde ett ögonblicks afbrott för att sätta Estelle riktigt stadigt i
stolen, ty hon var rädd, att hon skulle ramla ned. Maheu fortfor att gnida
huden på sig utan att med någon fråga påskynda denna historia, som
intresserade honom; han väntade tåligt att komma underfund med sammanhanget.
»Du skall veta, att Maigrat sa’ nej till mig, tvärt nej, nästan körde ut
mig som en hund ... Du förstår, att det inte var för trefligt. Yllekläder värma
nog, men de fylla inte magen, inte sant?»
Han såg upp, men sade ingenting. Ingenting på Piolaine, hos Maigrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
