Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ståndig, som han sade nej, utan han ville inte be sin hustru om en enda sou
af hvad som fanns kvar af hennes fem francs.
Klockan slog fem, när hustru Pierron kom och frågade, om hennes Lydie
hade kilat i väg med Jeanlin, Levaque svarade, att det troligen var på det
sättet, ty Bébert hade också försvunnit, och de pojkslynglarna gingo alltid
tillsammans ut på kurtis. Sedan Maheu hade lugnat dem genom att säga
dem, att Jeanlin skulle plocka cikoria till salad, togo han och kamraten sig
för att ansätta den unga kvinnan på ett visserligen oblygt, men godmodigt
sätt. Hon tog illa vid sig, men gick inte sin väg, ty i själfva verket kittlade
de grofva orden henne, fast hon skrek med händerna på magen. Till hennes
hjälp kom en mager kvinna, hvilkens stammande vredesutbrott liknade en
hönas kackel. Andra kvinnor, som stodo på afstånd vid sina farstudörrar,
förskräcktes i tro, att något galet verkligen var på färde. Nu var skolan
slut, och hela barnskaran gick och drog på vägen, som riktigt myllrade af
småttingar, som pepo och rullade om på vägen, medan de slogos med
hvar-andra. De fäder, som icke voro på krogen, sutto gruppvis tre å fyra
tillsammans, nedhukade på hälarna, liksom de brukade göra nere i grufvan, och
rökte sina pipor i skydd af en vägg, utan att ofta säga hvarandra något
enstaka ord. Ursinnig gick hustru Pierron sin väg, när Levaque ville känna
efter, om hon hade bra lår. Levaque gick ensam till Rasseneur, medan
Maheu fortsatte med sitt trädgårdsarbete.
Kvällen föll hastigt på, och hustru Maheu tände lampan, förargad öfver
att hvarken flickan eller pojkarna kommo hem. Det kunde hon ha slagit
vad om: aldrig kunde man få äta tillsammans det enda målet, då man skulle
ha kunnat alla vara samlade kring bordet. Och inte fanns cikoriesaladen,
som hon hade väntat på. Hvad kunde den pojkslyngeln plocka så här dags
i beckmörkret? Salad skulle passa så bra till den stufning, hon ställt att
puttra öfver elden: potatis, purjolök, syra, frikasserade med stekt lök. Hela
huset luktade stekt lök, denna goda lukt, som härsknar fort, och som tränger
in i och förpestar grufbyns stenväggar, så att man långt ut på slätten,
genom denna ampra doft af fattigmans kök, känner lukten af dem.
När Maheu vid mörkrets inbrott gick in från trädgården, satt han och
slumrade genast in på en stol med hufvudet mot väggen. Så fort han om
kvällen satte sig ned, somnade han. Gökklockan gol sju, Henri och Léonore
slogo sönder en tallrik i sin envishet att hjälpa Alzire, som höll på att duka,
då farfar Bonnemort först bland de bortavarande kom hem, ifrig att få äta
och gå tillbaka till grufvan. Hustru Maheu väckte nu sin man.
»Vi måste väl i alla fall äta nu... De ä* tillräckligt stora för att hitta
hem. Det tråkiga är med saladen!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
