Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom hon, utan att veta hur, att tala om det blå bandet, som hon inte hade
kunnat köpa.
»Kors, jag ska* gå och köpa dig ett band!» utropade han.
Hon rodnade och kände, att det vore bäst att fortfarande säga nej, fast
hon i själfva verket plågades af ett häftigt begär att få sitt band. Hon
tänkte åter på att låna, men tog till sist emot hans erbjudande på det
villkor, att hon skulle betala tillbaka, hvad han lade ut för henne. Och så
noj-sade de åter: de kommo öfver ens om, att ifall hon inte gjorde, som han ville,
skulle hon betala honom tillbaka pengarna. Men så blef det en ny svårighet,
när han talade om att gå till Maigrat.
»Nej, inte till Maigrat, det har mamma förbjudit mig.»
»Åh, bry dig inte om det, inte behöfver man tala om, hvart man går...
Han har de vackraste banden i Montsou.»
När Maigrat fick se långe Chaval och Catherine komma in i sin butik
som ett älskande par, som är ute för att köpa bröllopsskänker, rodnade han
till mycket häftigt och visade sina blå band med raseriet hos en man, som
är utsatt för drift. När han hade expedierat dem, ställde han sig i dörren
för att se dem aflägsna sig i skymningen, och när så hans hustru kom och
skyggt frågade honom om en upplysning, öfverföll han henne med
otidigheter och skrek, att de skulle få ångra sig en dag, dessa gemena människor,
som inte visste, hvad tacksamhet var och som allesammans borde ligga och
krypa i stoftet för honom.
På landsvägen följde långe Chaval med Catherine. Han gick bredvid
henne med dinglande armar; han bara knuffade henne med höften och förde
henne, dit han ville, utan att det såg så ut. Med ens märkte hon, att han
hade slagit in på den smala vägen till Requillart. Men hon hann ej bli ond:
han höll henne redan om lifvet och bedöfvade henne med ett oafbrutet
smekande ordsvall. Det var dumt af henne att vara rädd. Inte ville han en
liten sötnos som hon något ondt — hon, som var så len som silke och så söt,
att han kunde äta upp henne. Och hans andedräkt bakom hennes öra, på
hennes hals gick som en rysning öfver hela hennes kropp. Halfkväfd, kunde
hon inte svara något. Det var sant, han tycktes verkligen älska henne. I
lördags kväll, när hon hade släckt ljuset, hade hon frågat sig själf, hur det
skulle gå, om han toge henne just på detta sätt, och sedan, när hon hade
somnat, drömde hon, att hon inte längre sade nej, alldeles slapp af njutning.
Hvarför kände hon då i dag vid samma tanke motvilja och liksom ledsnad?
Medan han kittlade henne med mustascherna i nackgropen, så ljuft, att hon
blundade därvid, sväfvade skuggan af en annan man, af den ungersven, hon
skymtade i morse, förbi i mörkret innanför de slutna ögonlocken.
Catherine såg sig häftigt omkring. Chaval hade fört henne in bland
Requillarts ruiner, och rysande ryggade hon tillbaka för mörkret i det
instörtade skjulet.
»Ack nej, ack nej!» hviskade hon, »jag ber dig, släpp mig!»
Fruktan för mannakraften gjorde henne utom sig, denna fruktan, som
spänner musklerna till ett instinktlikt motvärn, till och med när flickorna
gärna vilja och de känna mannens segerrika annalkande. Hennes
jungfrulighet, som dock icke hade något att lära, förskräcktes som vid hotet om ett
slag, en blessyr, hvars ännu obekanta smärta hon fruktade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
