Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, det är säkert, alldeles säkert», upprepade Maheu med sin säfliga
röst, »att du skulle få det bättre i en familj.»
Det hördes högljudda rop, Levaque hade slagit bataljon. Med näsan
mot marken iakttogo Mouque och Bonnemort under detta oväsen ett djupt
bifalls tystnad. Och glädjen öfver en sådan mästerkupp gaf sig luft i gyckel
och skämt, i synnerhet när kägelspelarne fingo syn på Mouquettes muntra
ansikte öfver häcken. Under en timme hade hon strukit omkring där, men
vågade sig nu fram, när hon hörde skrattsalfvorna.
»Hvad? Är du ensam?» utropade Levaque. »Och dina älskare då?»
»Mina älskare, dem har jag gett på båten», svarade hon med oblyg
munterhet. »Jag håller nu på och söker efter en.»
Alla erbjödo sig och hettade upp henne med plumpa ord. Hon skakade
afböjande på hufvudet, skrattade än mera ljudligt och visade sig älskvärd.
Hennes far bevittnade denna lilla komedi utan att ens ta ögonen från de
slagna käglorna.
»Seså!» inföll Levaque och tittade bort till Etienne, »man gissar nog,
hvem du går och sneglar efter, min flicka lilla!... Men honom får du allt
ta med våld!»
Då blei också Etienne i sin tur munter. Det var verkligen omkring
honom, som vagnskjuterskan slog sina lofvar. Och han sade nej, men fann
saken lustig, utan att dock ha den minsta lust till henne. Ännu några
ögonblick stod hon kvar bakom häcken, ihärdigt betraktande honom med sina
stora ögon; sedan gick hon sakta sin väg med plötsligt allvar öfver ansiktet
och liksom öfverväldigad af den tryckande solen.
Etienne hade med dämpad röst åter inlåtit sig på långa förklaringar för
Maheu om nödvändigheten för grufarbetarne i Montsou att bilda en
reservkassa.
»Hvad ha vi väl att frukta, då bolaget påstår, att det ger oss full frihet?
Vi ha blott bolagets pensioner, som utdelas efter godtycke, när inte något
afdrag på arbetslönen göres. Det skulle vara klokt, att bredvid denna
god-tycklighetsanordning bilda en ömsesidig understödsförening, på hvilken vi
åtminstone skulle kunna räkna vid fall af trängande behof.»
Och han kom in i detaljer, klargjorde själfva organisationen och lofvade
att åtaga sig hela besväret.
»För min del är jag nog med om det», sade Maheu till sist öfvertygad.
»Men det är också fråga om de andra... Försök att öfvertyga de andra.»
Levaque hade vunnit partiet, nu lämnade man käglorna för att tömma
sejdlarna. Men Maheu ville inte dricka något mera: man finge väl se senare,
dagen var inte slut ännu. Han kom att tänka på Pierron. Hvar kunde
väl Pierron vara? Säkert på krogen Lenfant. Han förmådde Etienne och
Levaque att följa med; alla tre begåfvo sig till Montsou, just då ett nytt
sällskap tog Nyttans kägelbana i besittning.
Under vägen måste de gå in på kafét Casimir och sedan på krogen
»Framåtskridandet». Kamrater ropade på dem genom de öppna dörrarna: det
var inte möjligt att säga nej. Hvarje gång var det en sej del, och två, ifall
de hade den artigheten att bjuda igen. De stannade där tio minuter,
utbytte några ord och längre bort började de på nytt igen, helt varsamt, ty
de kände till ölet, hvarmed de kunde fylla magen utan annat obehag än att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
