Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barnaskara. Hade man någonsin sett något dylikt? Hennes barn, som
alltifrån födelsen kostat grofva pengar och som nu borde inbringa huset
något! Och i denna hennes beskärmelse låg minnet af hennes egen hårda
barndom, det ärfda eländet, som af hvarje unge i kullen gjorde en framtida
födkrok.
När männen och flickan denna morgon gåfvo sig i väg till grufvan, satte
sig hustru Maheu upp i sängen och sade till Jeanlin:
»Gör du om det igen, din otäcka slyngel, så kom ihåg, att jag ska’ flå
skinnet af dig därbak.»
Arbetet var mycket svårt på Maheus nya arbetsplats. Denna del af
flötsen Filonniére smalnade ihop till den grad, att kolhuggarna, inklämda
mellan väggen och taket, flådde armbågarna under brytningsarbetet.
Dessutom blef den mycket fuktig, så att man hvarje ögonblick fruktade, att vatten
skulle bryta fram, en sådan där våldsam ström, som spränger klipporna och
rycker människorna med sig. När Etienne dagen förut en gång häftigt högg
in hackan och drog den tillbaka, hade han träffats i ansiktet af en [-vattenstråle,-] {+vatten-
stråle,+} men det var blott ett gif akt, orten blef bara mera våt och osund.
För resten tänkte han knappt på möjligheten af olyckshändelser, utan att
fråga efter något lefde han där liksom kamraterna obekymrad för faran. Man
lefde i grufgasen, utan att ens märka, att den tyngde på ögonlocken, eller
skönja den spindelväfslika slöja, som den lämnade i ögonhåren. Stundom,
när lamplågorna blefvo mera än vanligt bleka och blåaktiga, tänkte man nog
på grufgasen, en grufarbetare tryckte örat mot flötsen för att lyssna till det
svaga ljudet af gasen, ett ljud af luftbubblor, som sjöd i hvarje springa. Men
hvad som ständigt hotade var rasen, ty utom otillräckligheten
afförtimrin-garna, som alltid fuskades ihop alltför brådskande, höllo icke själfva
jordlagren ihop, uppblötta, som de blefvo, af vattnet.
I dag hade Maheu måst tre gånger förstärka förtimringen. Klockan
var half tre, arbetarne gjorde sig i ordning att fara upp. Liggande på sidan,
höll Etienne på att sluta huggningen af ett block, då ett aflägset mullrande
som af åskan skakade hela grufvan.
»Hvad är det?» skrek han och släppte hackan för att lyssna.
Han trodde först, att orten störtade in bakom honom.
Men Maheu åkte ned utför ortens sluttning, sägande:
»Det är ett ras ... Fort! Skynda!»
Alla tumlade utför orten och rusade i väg i ett utbrott af broderlig
ängslan. Lamporna hoppade i deras händer under den dödstystnad, som
hade uppstått. Med böjd rygg, som om de hade galopperat på alla fyra,
sprungo de i rad gångarna framåt, och utan att sakta farten gjorde de
hvar-andra frågor och tillkastade hvarandra korta svar: hvar är det? kanske i
brytningsorterna? Nej, det kom nerifrån. Troligen från utfordringen.
När de kommo till skorstenen, störtade de sig in i den, ramlade öfver
hvarandra utan att fråga efter törnar och stötar.
Jeanlin, hvars hud ännu var röd efter gårdagens risbastu, hade i dag
inte hållit sig undan från grufvan. Barfota trafvade han bakom sitt tåg
för att stänga vädringsdörrarna, och ibland, då han inte var rädd för att
möta en gruffogde, hoppade han upp på sista vagnen, hvilket man hade
förbjudit honom, af fruktan att han kunde somna. Hans synnerliga nöje var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
