Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var icke skadadt. Lamporna lyste på det, och namnet Trädstubben gick
genom skaran. Ännu var han varm, men ryggraden var krossad af ett
klippblock.
»Svep in honom i ett skynke och lägg honom på en grufvagn», befallde
fogden. »Nu till pojken. Skynda på!»
Maheu gjorde ett sista hugg med hackan, det blef en öppning, man
meddelade sig med dem, som från andra sidan röjde undan raset. De ropade, att de
just nyss träffat på Jeanlin afsvimmad och med båda benen brutna, men ännu
andades han. Det var fadern, som på sina armar bar fram gossen; och med
hopbitna käkar mumlade han alltjämt eder för att ge uttryck åt sin smärta,
medan Catherine och de andra flickorna åter hade börjat att storgråta.
Tåget ordnades i all hast. Bébert hade fört fram Bataille, som man spände
för de båda grufvagnarna: i den första låg Trädstubbens lik, understödt af
Etienne; i den andra hade Maheu satt sig, hållande på sina knän den
medvetslösa Jeanlin, täckt af en filttrasa, som man ryckt bort från en vädringsdörr.
Och man satte sig sakta i gång. Öfver hvardera grufvagnen satt en lampa
som en röd stjärna. Därefter följde kön af grufarbetare, ett femtital
vålnader i rad efter hvar andra. Nu voro de alldeles förbi af trötthet, de släpade
fotterna efter sig, skredo fram i dyn med den dystra bedröfvelsen hos en af
en farsot drabbad boskapshjord. Man behöfde nästan en halftimme för att
hinna fram till uppfordringen.
Där hade Richomme, som gått i förväg, gifvit order om att hålla en tom
hissbur i beredskap. Pierron förde genast in de båda grufvagnarna i buren.
I den ena satt fortfarande Maheu med sin sårade gosse i knäet, medan
Etienne i den andra måste hålla liket i sin famn, för att det skulle kunna få rum.
När arbetarna hade packat in sig i de andra burarna, bar det af uppåt. Det
gick åt två minuter till uppfarten. Det starka droppet från
schaktförtim-ringen föll mycket kallt, arbetarna tittade uppåt, ifriga att få återse
dagsljuset.
En pojke, som hade skickats till doktor Vanderhagen, hade lyckligtvis
träffat denne och fått honom med sig. Jeanlin och den döde buros in i
fogdarnas rum, där hela året om brann en stor brasa. Man flyttade undan
ämba-ren med varmt vatten, hvilka stodo klara för fottvagningen, och sedan man
på golfhällarna bredt ut ett par madrasser, lade man mannen och gossen på
dem. Endast Maheu och Etienne gingo dit in. Där utanför skockade sig
kärrskjuterskor, grufarbetare och pojkar, som strömmat till, och samtalade
med låg röst.
Så snart läkaren hade kastat en blick på Trädstubben, mumlade han;
»Slut!... Ni kan tvätta honom.»
Ett par uppsyningsmän klädde af och tvättade med en svamp detta lik,
som var svart af kol och ännu söladt af arbetets svett.
»Hufvudet är inte skadadt», återtog doktorn, som hade lagt sig på knä
på Jeanlins madrass. »Inte heller bröstet... Åh, det är benen, som ha fått
ta emot stöten.»
Han klädde själf af gossen, knöt upp hufvan, tog af honom tröjan,
byxorna och skjortan med en barnsköterskas färdighet. Och den stackars lilla
kroppen blef synlig, mager som en insekt, nedsölad af svart damm och gul
iord, som marmorerades af blodfläckar. Man kunde inte tydligt urskilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
