Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lan Cécile och hennes far. När man grep sig an med de små förrätterna,
yttrade hon leende:
»Ni få förlåta mig, jag ville bjuda på ostron ... Ni vet, att hvarje
måndag kommer en sändning ostendeostron till Marchiennes, och jag ämnade
att låta kokerskan åka dit in... Men hon var rädd för, att det i stället
skulle bli stenar, hon fick...»
Alla afbröto henne med ett häftigt utbrott af munterhet. Man fann
historien komisk.
»Tyst!» sade herr Hennebeau besvärad och tittade bortåt fönstret,
hvar-ifrån man kunde se landsvägen. »Hela trakten behöfver inte veta, att vi
ha främmande idag.»
»Men här är då en korf, som de inte skola få något med af», förklarade
herr Grégoire.
Skrattsalfvorna började på nytt, fast mera dämpade. Alla gästerna
funno sig väl i denna med flamländska bonader klädda sal, möblerad med
gamla ekkistor. Silfverpjäser blänkte bakom skänkarnas glasrutor, och det
fanns en stor ampel i röd koppar, hvars polerade, buktiga former återspeglade
en palm och en aspidistra, som grönskade i maj olikakrukor. Därute var
decemberdagen isande kall genom en bister nordostvind, men däraf kändes
inte den ringaste fläkt därinne, där rådde en ljum drifhustemperatur, som
utvecklade den fina doften af en ananas, som skuren låg på en kristallskål.
»Om man skulle dra för gardinerna?» föreslog Négrel, som fann det
lustigt att skrämma upp familjen Grégoire.
Kammarjungfrun, som hjälpte betjänten med serveringen, trodde, att
detta var en befallning samt gick och drog för en gardin. Nu blef det
gyckel utan all ände; man ställde inte ned ett glas eller lade en gaffel ifrån sig
utan den största försiktighet, hvarje rätt tog man emot, som om den hade
varit en spillra, hvilken hade undgått plundringen i en eröfrad stad. Och
bakom denna ansträngda munterhet låg en dof fruktan, som röjde sig genom
de ofrivilliga ögonkasten bortemot vägen, liksom om en svärm utsvultna
stackare där utanför skulle ha stått och hållit utkik på bordet.
Efter tryffelomeletten kommo foreller. Samtalet hade kommit att
röra sig om den industriella krisen, som under halftannat år hade blifvit
allt värre och värre.
»Den var oundviklig», sade Deneulin, »de senaste årens alltför stora
ekonomiska uppsving måste leda därhän. Tänk bara på hvilka ofantliga
kapital, som ha bundits i järnvägar, i hamnarbeten och kanaler, på alla
pengar, som ha kastats in i de vansinnigaste spekulationer. Bara här hos oss
har man byggt sockerbruk, som om jorden skulle ge tre skördar hvitbetor ...
Och ta mig tusan ha inte pengar nu blifvit en sällsynt vara; man måste vänta,
tills de utgifna miljonerna hinna att förränta sig. Därifrån kommer den
farliga stockningen och det slutliga stillaståndet i affärerna.»
Herr Hennebeau opponerade sig mot denna teori, men medgaf, att de
goda åren hade skämt bort arbetaren.
»När jag tänker på, att de här kurrarna i våra grufvor kunde göra sig
ända till sex francs om dagen — dubbelt emot hvad de nu förtjäna! Och de
lefde godt och började få smak för lyx .... Nu finna de det naturligtvis hårdt
att återgå till den förra tarfligheten.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
