Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betare. De lida själfva, när deras arbetare lida. Tror ni inte, att bolaget
har lika mycket som ni att förlora på den nuvarande krisen? Bolaget är
inte herre öfver arbetslönerna, det lyder konkurrensen med fara att annars
bli ruiner ad t. Skjut skulden på förhållandena, inte på bolaget... Men ni
vilja inte höra, vilja inte förstå!»
»Jo», sade den unge mannen, »vi förstå mycket väl, att det inte är
möjligt för oss att få det bättre, så länge sakerna gå, som de nu gå, och det är just
därför, som arbetarne omsider skola endera dagen styra om, att alltsammans
ställes på annat sätt.»
Detta yttrande, så hofsamt till formen, uttalades halfhögt, med en
sådan af hot darrande öfvertygelse, att det uppstod en djup tystnad. En
obehaglig känsla, en fläkt af fruktan genomfor salongens lugna stillhet. De
andra deputerade, som icke förstodo så noga, kände dock, att kamraten hade
kräft deras rätt här midt i allt detta välstånd, och de började åter att kasta
sneda blickar på de varma väggbonaderna, på de bekväma stolarna, på all
denna lyx, där den minsta bagatellsak skulle ha varit tillräcklig att betala
deras soppa under en hel månad.
Herr Hennebeau, som hade suttit tankfull, reste sig nu upp för att afskeda
dem. Alla gjorde på samma sätt. Etienne knuffade helt lätt Maheu med
armbågen, och med redan häftande och trög tunga tog denne åter till orda.
»Detta är således, herr direktör, allt hvad ni svarar oss?... Vi skola
meddela kamraterna, att ni förkastar våra villkor.»
»Jag, min hederlige vän», utropade direktören, »nej, jag förkastar
ingenting! ... Jag är en löntagare lika väl som ni; jag har inte mera egen vilja här
än den sistkomne pojken i grufvan. Man ger mig order, och min enda
uppgift är att öfvervaka, att dessa bli väl utförda. Jag har sagt er, hvad jag
har trott mig böra säga er, men jag skall noga akta mig för att afgöra något.
Ni framlägger för mig era fordringar, och dem skall jag meddela styrelsen;
sedan skall jag öfverbringa svaret till er.»
Han talade med sin korrekta hållning af hög ämbetsman, som undvek
att visa något varmare intresse för frågorna, och med den artiga torrheten
hos ett obetydligt redskap för den, som har makten. Och nu betraktade
gruf arbetarne honom med misstro; de frågade sig, hvar ifrån han kom, hvilken
fördel han kunde ha af att ljuga, hvad han månde stjäla genom att på detta
sätt ställa sig mellan dem och deras verklige arbetsgifvare. En lurifax kanske,
en hvilken betalades som en arbetare, men som lefde så godt!
Etienne vågade att än en gång lägga sig emellan.
»Ni ser ju, herr direktör, hur beklagligt det är, att vi inte kunna
personligen föra vår saks talan. Vi skulle förklara många saker och finna skäl,
som nödvändigt måste undgå er. Om vi bara visste, hvart vi skulle vända
oss!»
Direktör Hennebeau blef alls icke ond, han till och med smålog.
»Åh, för tusan, det här blir inveckladt, när ni inte längre ha förtroende
till mig... Ni måste fara dit bort.»
De deputerade följde hans obestämda åtbörd, hans mot ett af fönstren
utsträckta hand. Hvar fanns detta »dit bort»? Säkert menade han Paris.
Men de visste det ju icke säkert, det vek undan i ett så förfärande aflägset
fjärran, till en helig och otillgänglig trakt, där den okände guden tronade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
