Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rade, de förgylda vapensköldarna slogo mot väggarna. Sedan sjönk den
stora salen tillbaka i sin djupa tystnad.
Suvarin satt fortfarande vid bordet och rökte med sin vanliga milda
min. Sedan Etienne hade under tystnad gått fram och tillbaka en stund,
lättade han sitt hjärta i ett långt anförande. Var det hans fel, om de gåfve
denna tjocka odåga på båten för att i stället sluta sig till honom? Och han
försvarade sig mot påståendet, att han hade sökt popularitet, han visste inte ens,
hur allt detta hade kommit sig: grufbyns vänskap, kamraternas förtroende,
det inflytande, han nu hade öfver dem. Han harmades öfver, att man
beskyllde honom för att vilja af ärelystnad sätta dem i knipan, han slog sig för
bröstet och bedyrade sitt broderliga sinnelag.
Plötsligt stannade han framför Suvarin och utropade:
»Ser du, om jag visste, att jag skulle kosta en vän en enda droppe blod,
skulle jag genast ge mig af till Amerika.»
Suvarin ryckte på axlarna, och ett småleende krusade åter hans läppar.
»Ah, blod», mumlade han, »hvad gör det? Jorden behöfver det.»
Etienne började bli lugn igen, tog en stol och slog sig ned midt emot
Suvarin med armbågarna mot bordet. Detta ljusletta ansikte, hvars
drömmande ögon stundom’ förvildades af en klar rodnad, oroade honom och
utöf-vade en egendomlig inverkan på hans vilja. Utan att kamraten yttrade
något, kufvad af själfva denna tystnad, kände han sig efterhand liksom
förintad.
»Låt se», sade han, »hvad skulle du göra i mitt ställe? Har jag inte
rätt i att vilja handla?... Är det inte bäst, att vi ansluta oss till denna
förening? Säg!»
Efter att sakta ha blåst ut ett rökmoln svarade Suvarin med sitt
favorituttryck:
»Dumheter! Men det är alltid något, medan man väntar... Dessutom
blir det snart fart i den där Internationalen. Han tar hand om den.»
»Hvilken han?»
»Han!»
Han uttalade detta ord halfliögt med ett uttryck af religiös glöd, i det
han kastade en blick mot östern. Det var om mästaren han talade, om
Ba-kunin, förstöraren, ödeläggaren.
»Han ensam kan ge dråpslaget», fortfor han, »medan dina lärde med
sina evolutionsterorier i stället för revolution äro fega stackare... Under
hans ledning bör Internationalen inom tre år krossa det gamla samhället.»
Etienne spetsade öronen mycket uppmärksamt. Han brann af ifver
att inhämta kunskap, att lära förstå denna förstörelsens kult, om hvilken
Suvarin blott helt sällan lät undfalla sig dunkla ord, liksom om han skulle
ha velat för sig själf bevara dess hemligheter.
»Men förklara mig då ... Hvilket är ert syfte?»
»Att förstöra allt... Inte längre några nationer, ingen regering, ingen
äganderätt, ingen gud, ingen religion.»
»Jag förstår... Men hvart skulle detta föra er?»
»Till den primitiva, formlösa kommunen, till en ny värld, där allt skulle
börja på nytt.»
»Och medlen att förverkliga dessa idéer? Hur vill ni gå till väga?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
