Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skicka understöd; i England hade den räddat arbetarne i en kolgrufva genom
att på sin bekostnad skicka hem till sitt land igen en skara belgiska arbetare,
som grufvans ägare hade inkallat. Det behöfdes blott att ansluta sig till
Internationalen, så darrade bolagen; arbetarne inträdde då i arbetarnes
stora armé, beslutna att dö för hvarandra hellre än att förbli
kapitalistsamhällets trälar.
Applåder afbröto honom. Han torkade pannan med sin näsduk, men ville
inte ta emot en sej del, som Maheu räckte honom. När han ämnade börja
igen, hindrade nya applåder honom från att tala.
»Nu är det färdigt!» sade han hastigt till Etienne. »De ha fått nog ...
Raskt fram med korten!»
Han dök ned under bordet och kom fram med det svarta träskrinet.
»Medborgare!» skrek han, öfverröstande larmet, »här äro
medlemskort. Må era kommitterade komma fram hit, så skall jag lämna korten till
dem; de få sedan dela ut dem... Längre fram få vi ordna alltsammans.»
Rasseneur rusade fram, fortfarande protesterande. Etienne å sin sida
höll sig inte heller lugn, han vill komma fram med ett anförande. Det
uppstod en ytterlig förvirring. Levaque sträckte fram knytnäfvarna, som om han
hade velat slåss. Maheu hade stigit upp och börjat hålla något tal, utan att
man kunde urskilja ett enda ord.
Plötsligt öppnade den lilla dörren till köket, änkan Désir fyllde upp den
med sin mage och sin barm och skrek med dundrande stämma:
»Men så tyst då, för tusan!... Gendarmerna ä* här!»
Det var arrondissementets kommissarie, som kom något sent för att sätta
upp protokoll och lösa upp församlingen. Han hade med sig fyra gendarmer,
som änkan hade uppehållit i fem minuter utanför dörren. Hon sade dem,
att här var hon hemma hos sig och att man väl hade rätt att samla sina vänner
hos sig. Men de knuffade undan henne, och nu skyndade hon sig för att
varsko sina barn.
»Kila ut den här vägen», fortsatte hon. »På gården står en slusk till
gendarm och håller vakt. Men det gör ingenting, min lilla vedbod har en
utgång åt gränden ... Skynda er!»
Kommissarien slog redan med knytnäfvarna på dörren; han hotade
att slå in dörren, om man inte öppnade. Någon spion måtte ha skvallrat, ty
han ropade, att sammankomsten icke var laglig, då ett stort antal grufarbetare
hade kommit in utan bjudningsbref.
Inne i salen växte förvirringen. Man kunde ju inte rusa sin väg på
det sättet; man hade ju ännu inte ens noterat hvarken om anslutningen till
Internationalen eller om strejkens fortsättning. Alla ville prompt tala på
en gång. Slutligen fick ordföranden den idén, att man skulle votera, genom
acklamation. Armar räcktes upp, och i största fläng förklarade de
kommitterade, att de i de frånvarandes namn anslöte sig till Internationalen, i
hvil-ken på detta sätt 10,000 grufarbetare i Montsou blefvo medlemmar.
Emellertid började den hastiga reträtten. För att skydda återtåget
hade änkan Désir ställt sig emot dörren, som gendarmernas gevärskolfvar
skakade bakom henne. Grufarbetarna klefvo öfver bänkarna och kilade
ut i gåsmarsch genom köket och vedboden. Rasseneur var en bland de
första, som försvann, och Levaque följde efter honom, glömsk af alla okvädins-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
