Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man anordnade kollekter, man ställde till diskussioner. Men alla dessa
ansträngningar hade icke något resultat, den stora allmänhetens mening,
som först hade varit rörd till medkänsla, blef likgiltig, när strejken drog ut
i det oändliga, alltjämt mycket lugn och utan några uppskakande dramer.
De magra allmosorna förslogo knappt till att understödja de allra fattigaste
familjerna. De andra lefde på att pantsätta kläder och grannlåter samt
stycke för stycke sälja sitt bohag. Allt gick till klädmäklaren, de ullstoppade
madrasserna, kökskärlen, själfva möblerna. Ett ögonblick trodde man sig
räddad därigenom att småhandlarna i Montsou, hvilka Maigrat hade
konkurrerat ihjäl, erbjödo kredit för att söka från honom återtaga sin kundkrets,
och under en vecka höllo verkligen Verdonck, specerihandlaren, samt de
båda bagarne Carouble och Smelten öppen butik, men deras lager uttömdes
och de måste säga stopp. Exekutorer och utmätningsmän gladde sig däråt,
ty följden däraf kunde icke bli någon arman, än att arbetarna öfverhopades
af skulder, som länge skulle komma att trycka dem. Det fanns inte mera
kredit på något håll, ingen gammal gryta att sälja, man kunde nu krypa in
i vråarna och dö som skabbiga hundar.
Etienne skulle ha kunnat sälja sitt kött. Han af stod från hvarje
arf-vode, han hade gått till Marchiennes och pantsatt sina byxor och sin
klädesrock, glad öfver att låta familjen Maheus gryta koka ännu en gång. Han
hade endast stöflarna kvar, dem behöll han, sade han, för att vara säker
på fotterna. Hvad som vållade hans förtviflan var, att strejken hade
kommit till stånd för snart, innan reservkassan hade hunnit att fyllas. Däri
såg han den enda orsaken till olyckan, ty säkert skulle arbetarne triumfera
öfver arbetsgifvarne den dag, då de hade i sparkassan de pengar, som
erfordrades för motstånd. Och han erinrade sig Suvarins ord, då denne anklagade
bolaget för att drifva arbetarne till strejken för att uttömma de första i
kassan influtna medlen.
Åsynen af grufbyn, af dessa stackars människor, som voro i saknad af
både bröd och bränsle, upprörde honom djupt. Han föredrog att gå ut,
att trötta ut sig genom promenader långt bort. När han en kväll var på
hemväg och gick förbi Reguillart, såg han på vägkanten en afsvimmad
gumma. Säkert höll hon på att dö af svält. Sedan han lyft upp henne,
ropade han an en flicka, som han såg på andra sidan inhägnaden.
»Nej, se är det du!» sade han, när han kände igen Mouquette. »Hjälp
mig, vi måste skaffa henne något att dricka.»
Mouqutte, som rördes till tårar, sprang in till sig, i det fallfärdiga kyffe,
som hennes far hade ställt om åt sig midt ibland spillrorna. Hon kom strax
ut igen med litet genever och ett bröd. Genevern väckte gumman till sans
igen och utan att säga något bet hon glupskt i brödet. Det var modern till
en grufarbetare, hon bodde i en grufby sides om Cougny och hon hade sjunkit
ned där på dikeskanten under hemväg från Joiselle, där hon fåfängt hade
försökt att få låna tio sous af en syster. När hon hade ätit upp brödet, gick
hon bedöfvad sin väg.
Etienne hade stannat på Réquillarts öde fält, där de rasade skjulen
försvunno under björnbärssnåren.
»Nå, kommer du inte med in och dricker ett litet glas?» frågade
Mouquette honom helt gladt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
