Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När hustru Maheu åter hade kommit ut, gick hon beslutsamt tvärs
igenom trädgårdarna till Pierrons. Därinne hördes skrattsalfvor. Hon
bultade på, och då blef det tvärt tyst. Man behöfde en dryg minut för att
öppna för henne.
»Nej se, är det du!» utropade hustru Pierron och låtsade en liflig
öfver-raskning. »Jag trodde, det var doktorn.»
Utan att låta den komna få säga ett ord, fortsatte hon och pekade på
Pierron, som satt framför en stor kolbrasa.
»Ack, det går inte väl, det kan aldrig gå väl. Ansiktet ser ju duktigt
ut, men det är i magen det onda sätter åt honom. Då måste han ha varmt,
vi bränna upp så mycket vi äga»
Pierron såg verkligen också kry ut, välfödd och med blomstrande hy.
Förgäfves pustade och stönade han för att spela sjuk. För resten hade
hustru Maheu, när hon kom in, känt en stark lukt af kaninstek; säkert hade
de ställt undan fatet. Smulor lågo kvar på bordet och midt på detta
märkte hon en vinbutelj, som de hade glömt.
»Mamma har gått till Montsou för att försöka skaffa oss ett bröd»,
sade hustru Pierron. »Vi stå inte ut med att vänta.»
Men orden fastnade henne i halsen; hon hade följt grannhustruns blick
och hade också fått syn på buteljen. Men hon fattade sig genast och talade
om historien: ja, det var vin, herrskapet på Piolaine hade skickat henne
den där buteljen för hennes man, för hvilken läkaren hade ordinerat
bor-deaux. Och hon utgöt sig i ändlösa tacksamhetsuttryck, ett sådant snällt
herrskap, särskild t fröken, som inte alls var stolt, utan gick in till
arbetarna och delade själf ut sina allmosor!
»Jag vet», sade hustru Maheu, »jag känner dem!
Hon kände sig beklämd om hjärtat vid den tanken, att det alltid blir
de minst fattiga, som bli föremål för välgärningar. Det klickade aldrig,
att herrskapet på Piolaine skulle lämna sina gåfvor, där det var som bäst
ställdt. Att hon inte hade sett dem i grufbyn. Kanske skulle hon ha kunnat
få något af dem.
»Jag kom hit», tillstod hon omsider, »för att höra, om det hos er var
något fetare än hos oss... Har du åtminstone lite vermiceller, så kanske
jag kan göra återtjänst en annan gång?»
Hustru Pierron uttryckte högljudt sin förtviflan.
»Inte något alls, kära du, nej inte så mycket som ett korn ... Om
mamma inte ännu kommit hem, så är det därför, att hon inte har lyckats.
Vi få gå och lägga oss utan mat.»
I detta ögonblick hördes gråt från källaren. Flustru Pierron blef ond
och slog med knytnäfven mot källarluckan. Det var Lydie, den
gatstry-kerskan, som hon hade stängt in, för att hon inte hade kommit hem förr än
klockan fem, sedan hon varit ute och ränt hela långa dagen, påstod hon.
Man kunde inte mera få bukt med henne, hon försvann ideligen.
Emellertid stod hustru Maheu där utan att kunna besluta sig för att
gå. Den duktiga brasan genomträngde henne med ett smärtsamt
välbefinnande, och tanken på, att man där i huset hade något att äta, kom tomheten
i hennes egen mage att kännas ännu värre. Det var tydligt, att de hade
skickat bort gumman och stängt in flickan för att få frossa på sin kanin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
