Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varma stockfisk, kittlade honom med välbehag. Med en liten filosofs
värdighet yttrade han till sist:
»Det är bättre att vara ensam ... då blir man aldrig osams med någon.»
Etienne hade ätit upp sitt bröd. Han tog en klunk genever och gjorde
sig själf den frågan, om det inte vore en dålig tacksamhet för Jeanlins
gästvänlighet, om han förde vid honom örat tillbaka upp i dagsljuset och förbjöde
honom att stjäla och plundra mera vid hot om att eljest tala om alltsammans
för hans far. Men när han undersökte denna tillflyktsort nere i djupet, fick
en tanke makt med honom; hvem vet, om han inte en dag kunde komma
att behöfva den för kamraterna eller för sig själf, ifall det skulle komma att
gå galet däruppe? Han lät gossen högtidligen lofva att icke ligga borta den
kommande natten, såsom det hände, att han gjorde, när han glömde sig
kvar i höet. Etienne tog en ljusstump och gick upp först, lämnande Jeanlin
att ostörd sköta om sitt hushåll.
Mouquette hade, förtviflad öfver att få vänta, slagit sig ned på en stock,
trots den starka kylan. Så snart hon fick syn på honom, sprang hon och
kastade sig om halsen på honom, och det var, som om han skulle ha stött en knif
i hennes hjärta, när han sade henne, att han icke ville träffa henne mera.
Men, herre Gud, hvarför då? Älskade hon honom icke nog varmt? Han
fruktade, att han själf skulle ge vika för lusten att gå in med henne, därför
förde han henne bortåt vägen och förklarade henne så mildt som möjligt, att
hon komprometterade honom i kamraternas ögon, komprometterade den
politiska saken. Hon fann detta högst underligt; hvad hade detta med
politiken att göra? Till sist vaknade den tanken hos henne, att han skämdes
öfver att vara bekant med henne, hvaröfver hon för resten icke kände sig
sårad, det var ju helt naturligt, och hon erbjöd sig att i allas åsyn ta emot
ett slag af honom, för att det skulle få utseendet af en brytning. Men då
skulle han en eller annan gång bara en liten kort stund återse henne. Hon
tiggde och bad honom alldeles förtvifladt, hon bedyrade, att hon skulle hålla
sig undan, hon skulle inte behålla honom ens fem minuter. Han var ganska
upprörd, men vägrade alltjämt. Det måste han göra. När han skulle gå
ifrån henne, ville han åtminstone omfamna henne. Steg för steg hade de
kommit till de första husen i Montsou och under den stora, fulla månen höllo
de hvarandra omslutna, då en kvinna gick tätt förbi dem och ryckte häftigt
till, som om hon skulle ha snubblat emot en sten.
»Hvem är det?» frågade Etienne ängslig.
»Catherine, som är på väg hem från Jean-Bart», svarade Mouquette.
Kvinnan gick sin väg med sänkt hufvud och osäker på benen, till
utseendet mycket trött. Den unge mannen såg efter henne, mycket pinsamt berörd
af, att hon hade sett honom, och med hjärtat plågadt af samvetsförebråelser
utan orsak. Lefde hon icke nu tillsammans med en man? Hade hon icke
låtit honom lida samma pina här vid vägen till Réquillart, när hon hängaf
sig åt denne man? Men det gjorde honom i alla fall förtviflad, att han hade
vedergällt henne med lika för lika.
»Vill du, jag skall säga det?» mumlade Mouquette gråtande, när hon
skulle gå ifrån honom. »Om du inte vill ha mig, så är det därför, att du vill
ha en annan.»
Följande dagen var det ett härligt väder, en klar, kall himmel, en af dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
