Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hör du pappa», sade till sist Jeanne och hängde sig kring hans hals,
»du skall dricka ett litet glas rom och äta ett par biskvier; annars hänger
jag kvar på det här sättet, och då blir du tvungen att ta mig med dig.»
Han måste foga sig, fast han svor på, att biskvierna skulle fastna i halsen
på honom. Flickorna skyndade ned före honom med hvar sitt ljus i
handen. I matsalen där nere skyndade de att servera honom; den ena slog upp
rom, den andra skyndade ut i skafferiet efter en påse med biskvier. Enär
de som mycket unga hade förlorat sin mor, hade de uppfostrat sig på egen
hand, tämligen illa, bortskämda af fadern. Den äldre drömde om att få
uppträda på scenen som sångerska, och den yngre var förtjust i att måla
med en djärfhet i smak, som skilde henne från andra. Men när man i följd
af stora affärsbekymmer hade måst dra in på staten, hade dessa flickor, som
tycktes så extravaganta, plötsligt förvandlats till mycket förståndiga och
förslagna husmödrar, hvilkas blick i räkenskaperna upptäckte fel på några
centimer.
»Ät, pappa!» uppmanade Lucie.
När hon märkte, hur han sjönk i funderingar och satt tyst och dyster,
greps hon åter af fruktan.
»Det är således allvarsamt, efter du ser ut så där?... Vi stanna hemma
hos dig, man kan reda sig oss förutan vid den där frukosten.»
Hon talade om en utflykt, som var tilltänkt till denna morgon. Fru
Hennebeau skulle med sin kalesch först åka till familjen Grégoire för att
hämta Cécile, sedan skulle hon komma och hämta dem, hvarefter allihopa
skulle åka till Marchiennes för att äta frukost på Les Forges, dit direktörens
fru hade bjudit dem. Det var ett tillfälle att bese verkstäderna,
masugnarna och smältugnarna.
»Ja, säkert stanna vi hemma», förklarade Jeanne i sin ordning.
Men han blef förargad.
»Jo, det var också en idé! Jag upprepar, att det är ingenting farligt...
Jag ber er att krypa till kojs igen och sedan vara klädda till klockan nio,
såsom det är öfverenskommet.»
Han kysste dem och skyndade sin väg. Man hörde ljudet af hans steg
dö bort på trädgårdens frusna mark.
Jeanne satte noga korken i rombuteljen, medan Lucie låste in
biskvi-påsen. Rummet företedde den kalla snyggheten hos matsalar, där man
har ett magert bord. Bägge två begagnade sig af denna tidiga
morgonvisit där nere för att titta efter, om något hade kvällen förut blifvit
läm-nadt kvar i oordning. En servett låg kvar framme; betjänten skulle få
snubbor. Sedan gingo de omsider dit upp igen.
Medan han tog kortaste vägen längs köksträdgårdens smala gångar,
tänkte Deneulin på sin hotade förmögenhet, på andelen i Montsou, denna
miljon, hvilken han hade frigjort i hopp om att tiodubbla den, men som
nu var utsatt för så stora risker. Det var en oafbruten följd af otur. Om
det blef strejk äfven hos honom, så var det förbi med honom. Han
öppnade en liten grind; i den svarta natten kunde man ana grufbyggnaderna
genom ett ännu djupare mörker, däri några lampor tindrade som stjärnor.
Jean-Bart var icke af samma betydenhet som Voreux, men den nya
inredningen hade gjort den till en vacker gruf va, efter hvad ingeniörema
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
