Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han envist fasthölle vid strejken, blefve han därvidlag inte något annat än
Etiennes närmaste man, medan däremot nu ett annat mål röjde sig för hans
ärelystnad, nämligen att komma upp bland förmännen vid grufvan.
Högmodets feberhetta steg honom åt hufvudet och berusade honom. För resten
skulle nog numera den skara strejkande, som han väntat från Montsou ända
sedan tidigt i morse, inte komma vid denna tid; den hade blifvit uppehållen
genom något förhinder, kanske gendarmerna; det var på tid att underkasta
sig. Men icke desto mindre skakade han afböjande på hufvudet, han
spelade den omutlige och slog sig indignerad häftigt för sitt bröst. Utan att
för herr Deneulin nämna något om det möte, han hade stämt med de
strejkande i Montsou, lofvade han att lugna kamraterna och förmå dem att gå
ned i grufvan.
Deneulin höll sig i skymundan, till och med fogdarna visade sig icke.
Under en timme hörde de Chaval orera och diskutera, stående på en
gruf-vagn i mottagningssalen. En del af arbetarne hvisslade ut honom, 120
man gingo sin väg, förbittrade och fasthållande vid det beslut, som han
hade förmått dem att fatta. Klockan var redan öfver sju, dagen grydde,
en klar, frisk, frostig dag. Och plötsligt sattes grufvan åter i gång, det
afstannade arbetet började igen. Det var först maskinen, hvars vefstakar
döko ned, rullande på och af stålkablama på skifvorna. Under signalernas
larm började sedan nedstigningen, hissburarna fylldes, sjönko ned i djupet
och kommo upp igen, schaktet slukade sin vanliga ranson.
»Hvad fan står du där och fånar efter?» skrek Chaval till Catherine,
som stod och afbidade sin tur. »Gå ner, stå inte här och häng!»
När fru Hennebeau klockan nio kom åkande med Cécile, fann hon
Lucie och Jeanne fullt färdiga och mycket eleganta, trots att deras toaletter
hade ändrats väl ett tjog gånger. Deneulin blef förvånad, när han fick se
Négrel, som till häst följde vagnen. Jaså, voro då också herrar med? Fru
Hennebeau förklarade med sin moderliga min, att man hade skrämt upp
henne, vägarna voro fulla af otrefliga figurer, påstods det, och hon tyckte
det var bäst att ha en försvarare med sig. Négrel lugnade dem skrattande;
ingenting farligt: liksom alltid skräflare, som hotade, men inte en enda, som
skulle våga slå in ett fönster. Ännu glad öfver sin framgång, berättade
Deneulin om den undertyckta revolten vid Jean-Bartgnifvan. Nu sade
han sig vara fullkomligt lugn. Och medan de unga damerna stego upp i
vagnen på vägen till Vandame, gladde de sig alla åt den härliga dagen, utan
att ana det ihållande sorlet, som växte och svällde på slätterna, långt i
fjärran — det folk i anmarsch, hvars hastiga steg de skulle ha hört, ifall de hade
tryckt örat mot marken.
»Det är alltså öfverenskommet?» upprepade fru Hennebeau. »Ni
kommer och hämtar era döttrar i kväll och äter middag med oss... Fru
Grégoire har också lofvat mig att komma och hämta Cécile.»
»Räkna på mig», svarade Deneulin. fT i
Vagnen rullade i väg åt Vandame till, Jeanne och Lucie hade lutat sig
ut för att ännu en gång le mot fadern, som stod kvar vid vägkanten, medan
Négrel ridderligt trafvade efter de flyende hjulen.
Man åkte genom skogen och tog vägen från Vandame till Marchiennes.
När man närmade sig Tartaret, frågade Jeanne fru Hennebeau, om hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
