Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För öfrigt insåg Etienne genast, att han icke där borta vid Jean-Bart
skulle ha de 3,000 kamrater, på hvilka han hade räknat. Många trodde, att
demonstrationen hade blifvit uppskjuten, och det värsta var, att ett par, tre
skaror, som redan voro på väg, skulle kompromettera hela saken, om han
icke i alla fall ställde sig i spetsen för dem. Nära ett hundratal, som hade
gett sig åstad före dagningen, hade måst ta sin tillflykt under skogens bokar,
medan de väntade på de andra. Suvarin, som Etienne frågade till råds,
ryckte på axlarna: tio beslutsamma sällar uträttade mera än en hel folkhop.
Och därmed fördjupade han sig åter i en uppslagen bok och vägrade att vara
med om saken, som hotade att ta en sentimental vändning, då det endast
hade behöfts att sätta fyr på Montsou, hvilket ju var mycket enkelt. När
Etienne gick genom förstugan, såg han Rasseneur mycket blek sitta framför
kaminen, medan hans hustru, som vuxit fast i sin evinnerliga svarta
kläd-ning, for ut mot honom i visserligen höfliga, men dock skarpa ordalag.
Maheu förmenade, att man borde hålla sitt löfte, som, då det gällde
ett dylikt möte, var heligt. Emellertid hade natten stillat allas feber; han,
Maheu, fruktade nu en olycka; och han förklarade, att det var deras plikt
att infinna sig där borta för att sammanhålla kamraterna till det, som var
godt och rätt. Hustru Maheu gjorde ett bifallande tecken. Etienne
upprepade själfbelåtet, att man måste gå revolutionärt till väga, dock utan att
angripa några människors lif. Innan han gaf sig åstad, vägrade han att
ta emot sin andel af ett bröd, som han hade fått dagen förut jämte en butelj
genever, hvaraf han nu drack tre små glas, det ena efter det andra, bara för
köldens skull, sade han; han till och med tog med sig en fickflaska full.
Al-zire skulle se efter småbarnen. Gubben Bonnemort, som hade ondt i benen,
därför att han dagen förut hade gjort för långa promenader, hade förblifvit
sängliggande.
Af försiktighet gingo icke alla på en gång. Jeanlin var för länge sedan
sin kos. Maheu och hans hustru smeto i väg åt sitt håll och sneddade af
i riktning mot Montsou, medan Etienne styrde stegen mot skogen för att
där sluta sig till kamraterna. Under vägen hann han fatt en skara kvinnor,
bland hvilka han kände igen mor Brulé och hustru Levaque. Medan de
gingo, åto de kastanjer, som Mouquette hade haft med sig. De slukade till
och med skalen, för att det skulle fylla bättre i magen. I skogen träffade
han ingen, kamraterna voro redan vid Jean-Bart. Då satte också Etienne
kursen dit och hann fram till grufvan just i samma ögonblick, som Levaque
och ett hundratal andra trängde in på grufområdet. Från alla håll
strömmade grufarbetare till: Maheu och alla hans från stora vägen,
kvinnorna tvärs öfver fälten, allesammans utan någon ordning, utan ledare,
utan vapen, helt naturligt strömmande fram där, liksom ett vatten, som
svämmat öfver bräddarna, följer sluttningarna efter. Etienne gaf akt på
Jeanlin, som hade klättrat upp på en liten viadukt, placerad som på
teatern. Han ökade farten och kom så in med de första. Det var knappt
trehundra man.
De tvekade något, när Deneulin visade sig uppe på trappan, som ledde
till mottagningssalen.
»Hvad vill ni?» frågade han med kraftig röst.
Så snart han hade sett vagnen, hvarifrån hans döttrar ännu logo emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
