Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fönstren till deras hus, och när hon fick se några och icke kunde spotta dem
i ansiktet, visade hon dem något, hvarmed hon ville uttrycka höjden af
sitt förakt. Nu fick hon säkert syn på någon, ty hon drog plötsligt upp
kjolarna, spände klinkoma och visade sin kolossala nakna bakdel, belyst af solens
sista flammande strålar. Det var knappt något oanständigt med denna
stuss, den narrade ingen att skratta, vild och barbarisk, som den var.
Hela skaran försvann, strömmen brusade ned öfver Montsou, längs den
buktande vägen mellan de låga, i brokiga färger målade husen. Man lät
vagnen köra ut från gården, men kusken vågade icke taga på sitt ansvar
att föra frun och fröknarna oantastade hem, om de strejkande ännu toge
upp vägen. Och det värsta var, att det inte fanns någon annan väg.
»Vi måste i alla fall åka hem, middagen väntar», sade fru Hennebeau,
som var utom sig och förbittrad af fruktan. »Dessa gemena arbetare ha
åter valt en dag, då jag har främmande. Jo, nog är det lönt att göra det
packet godt!»
Omsider togo alla åter plats i vagnen. Négrel, som åter hade stigit till
häst, fick då den idén att fara de små bivägarna till Réquillart.
»Kör sakta», sade han till kusken, »ty vägen är svår. Om några
folk-skockningar hindra er, att där nere åter köra ut på landsvägen, så stanna
bakom gamla grufvan. Vi gå då till fots hem genom lilla trädgårdsgrinden,
och ni får sätta in vagnen och hästarne hvar som hälst i något lider vid ett
värdshus.»
De åkte. På af stånd strömmade skaran af strejkande öfver Montsou.
Sedan de hade två gånger sett gendarmer och dragoner, blefvo invånarne
ängsliga och utom sig af panisk förskräckelse. Det cirkulerade
ohyggliga historier, det talades om handskrifna plakat, som hotade att slita upp
magen på allt herrskapsfolk; ingen hade läst plakaten, men icke desto mindre
anförde man ordagranna citat ur dem. Hos domhafvanden i synnerhet
hade förfäran nått sin höjd, ty han hade nyss med posten fått ett anonymt
bref, däri man underrättade honom om, att en krutfjärding var nedgräfd
i hans källare, klar att spränga honom i luften, om han icke förklarade sig
för folket.
Herr och fru Grégoire, hvilkas besök hos notarien genom detta bref
hade blifvit längre än ämnadt, sutto just och talade om bref vet, som de
gissade vara någon gyckelmakares tillställning, då folkskaran bröt in i
Montsou och totalt vettskrämde hela huset. Grégoires bara smålogo. De böjde
undan kanten af en gardin och sågo ut; de ville icke gå in på, att det var någon
fara alls; de voro säkra på, sade de, att allt skulle slutas i godo. Klockan
slog fem, de hade tid att vänta, tills vägen blefve fri, för att gå midt emot och
äta middag hos herrskapet Hennebeau, där Cécile, som nu säkert var
återkommen, väntade på dem. Men i Montsou tycktes ingen dela deras
tillitsfullhet: förtviflade människor sprungo hit och dit, dörrar och fönster
stängdes häftigt. På andra sidan gatan sågo de Maigrat, som barrikaderade sin
butik med en duktig förtärkning af järnbommar, så blek och darrande af
*ngest, att hans lilla klena hustru måste vrida till skrufvarna.
Hopen hade gjort halt framför direktörens bostad, och åter ljöd ropet:
»Bröd, bröd, bröd!»
Herr Hennebeau stod vid sitt fönster, då Hippolyte kom in för att stänga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
