Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som gripits af mordraseri och sträckte fram både tänder och naglar,
skällande som hyndor och upphetsade af mor Brulé, hvars magra ges+alt syntes
öfver de andra.
Men plötsligt blef det stilla, ett ögonblicks öfverraskning åstadkom
den smula lugn, som Etiennes trägna böner icke förmått utverka. Det
var helt enkelt herr och fru Grégoire, som kommit sig för att ta afsked af
notarien för att gå midt öfver till direktören, och de sågo så fridsamma ut,
de sågo ut att så säkert tro allt detta vara blott ett skämt af deras
präktiga grufarbetare, hvilkas undergifvenhet hade födt dem under ett helt
århundrade — så säkert, att dessa sistnämnde helt förvånade verkligen
upphörde med att kasta sten af fruktan, att de skulle kunna träffa jlen gamle
herrn och den gamla damen, som hade fallit ned från himmeln. De läto
dem gå in i trädgården, gå uppför yttertrappan och ringa på vid den
tillbommade porten, som man icke brådskade med att öppna för dem. Rose,
kammarjungfrun, kom just i detsamma hem. Hon skrattade åt de
ursinniga arbetarna, som hon kände allesammans, ty hon var från Montsou. Och
det var hon, som med knytnäfslag på porten till sist tvang Hippolyte att
glänta på den. Det var hög tid; när herrskapet Grégoire försvann inom
porten, började stenarna åter att hagla. När massan hade hämtat sig från
sin förvåning, ropade den ännu högljuddare än förut:
»Ned med borgarsamhället! Lefve socialismen.»
Rose skrattade fortfarande inne i förstugan, liksom om hon hade funnit
äfventyret lustigt, allt medan hon för den förskräckte betjänten upprepade:
»De äro inte elaka, jag känner dem, de äro inte elaka.»
Herr Grégoire hängde ordentligt upp sin hatt. Sedan, när han hade
hjälpt sin hustru att taga af sig den tjocka klädeskappan, sade han i sin
tur:
»I själfva verket äro de säkert inte alls elaka. När de ha fått skrika
duktiga tag, gå de hem och äta sin kvällsvard med så mycket bättre aptit.»
Herr Hennebeau kom nu ned från den öfre våningen. Han hade sett,
hvad som försiggått därute och gick nu att ta emot sina gäster med sin
vanliga, kalla och artiga min. Det var endast hans ansiktes blekhet, som
skvallrade om de tårar, som hade upprört det. Mannen var kufvad, nu fanns
hos honom blott kvar arbetschefen, som var besluten att uppfylla sin plikt.
»Ni vet väl», sade han, »att våra damer inte ha kommit hem ännu?»
För första gången kände sig herrskapet Grégoire oroliga. Jaså, Cécile
var ännu inte hemma! Hur skulle hon öfverhufvud taget kunna komma
hem, ifall arbetarne höllo länge på med sitt skämt?
»Jag har tänkt på att rensa platsen utanför», tilläde herr Hennebeau,
»men olyckan är, att jag är ensam här och att jag för resten inte vet, hvart
jag skulle skicka min betjänt för att få hit fyra man och en korpral, som
skulle vara nog att fösa bort det här packet.»
Rose, som stod kvar, dristade sig att åter mumla:
»Ack, herr direktör, de äro inte elaka.»
Direktören ruskade på hufvudet, medan tumultet där utanför växte
och man hörde, hur stenarna doft slogo emot husets framsida.
»Jag är inte ond på dem för det här, jag förlåter dem, man måste vara
dum som de för att kunna tro, att vi hänsynslöst envisas för att göra dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
