Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skedde då där utanför? Skrikhalsarna tego, och stenarna slogo icke mera
mot väggen; man hörde blott tunga, dofva slag, sådana yxhugg, som ljuda
på långa håll i skogarna. Man ville ha reda på, hvad det var och gick åter
ut i vestibulen för att kasta en blick genom portens glasruta. Till och med
fruntimren gingo uppför trappan för att ställa sig bakom persiennerna i
öfre våningen.
»Ser ni den där uslingen Rasseneur där midt emot i dörren till den där
krogen?» sade Hennebeau till Deneulin. »Det anade mig, att han var med
om det, han måste vara det.»
Det var emellertid icke Rasseneur, det var Etienne, som med yxhugg
slog in dörren till Maigrats bod. Och han ropade alltjämt på kamraterna:
tillhörde inte varorna därinne grufarbetarne? Hade de kanske inte rätt att
ta tillbaka sin ägendom från denne tjuf, som så länge hade skott sig på
arbetarne och som på en order från bolaget lät dem svälta ihjäl?
Småningom lämnade alla direktörsbostaden och skyndade att plundra den
bredvid liggande handelsboden. Ropet: bröd, bröd, bröd! dånade åter.
Innanför denna dörr skulle man finna bröd. Ett hungerns raseri hade åter gripit
dem, liksom om de plötsligt icke skulle ha kunnat vänta längre utan att ge upp
andan här på landsvägen. De rusade på och trängdes så emot dörren, att
Etienne vid hvarje yxhugg var rädd att skada någon.
Maigrat, som hade gått ut ur direktörsbostadens förstuga, hade
emellertid först tagit sin tillflykt till köket; men där hörde han icke något, utan
satt bara och föreställde sig ohyggliga anfall mot hans bod, och han hade
just åter gått upp ur köket och gömt sig bakom pumpen därute, då han
tydligt urskilde boddörrens brakande och de plundrandes skrän, hvari hans
namn blandades. Det var då inte bara någon pinsam inbillning; om han
också inte kunde se, så hörde han; följde med susande öron angreppet. Hvarje
yxhugg träffade honom rätt i hjärtat. En dörrhake hade troligen sprungit
— ytterligare fem minuter, och boden var tagen! Nej, han skulle inte tillåta
dem att totalt ruinera honom, hellre skulle han släppa till huden. Hela
tiden han hade stått där, såg han emot ett fönster af sitt hus nära hörnet
sin hustrus bedröfliga silhuett, blek och villrådig bakom fönsterrutan; hon
stod säkert och såg på, hur yxhuggen föllo, stum och med minen hos en
stackars strykrädd varelse. Nedanför fönstret låg ett skjul, hvars belägenhet
var sådan, att man från direktörsboställets trädgård kunde komma upp därpå
genom att klättra på spaljeren vid skilj emuren; det var sedan lätt att därifrån
krypa på tegelpannorna ända fram till fönstret. Tanken att på detta sätt
åter komma hem till sig anfäktade honom nu i hans ånger öfver att han
någonsin hade gått därifrån. Han skulle kanske hinna att barrikadera
boden med möbler; han till och med funderade ut andra hjältemodiga
försvarsmedel; sjudande olja, påtänd fotogén, som skulle gjutas ut där uppifrån.
Men hans kärlek till sina varor hade att kämpa emot hans fruktan, som höll på
att kväfva honom. Men vid ett särskildt våldsamt dånande slag med yxan
fattade han med ens sitt beslut. Girigheten fick makt med honom, han och
hans hustru skulle med sina kroppar skydda, hellre än att ge ifrån sig ett
enda bröd.
Nästan genast utbröto hånfulla skrän:
»Nej, titta, titta!... Katten är där uppe! Ta fast kisse, ta fast kisse!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
